Jag och mig själv

Hur man bryter det djupa destruktiva tankemönster, som många tyvärr lyckats skapa.

Ställ dig själv frågan, vem är jag? och vem är mig själv?

Människors pratar mycket om exempelvis:
  • Den viktigaste relationen du har är den med sig själv. 
  • Du måste tänka mer på dig själv.
  • Du måste ta hand om dig själv.

Du måste lära känna dig själv.
Eller saker man vanligtvis säger, exempelvis:
  • "Jag sa till mig själv att..."
  • "Jag skrattade åt mig själv.."
  • "Jag orkar inte med mig själv längre.."
  • "Jag orkar inte leva med mig själv.."
  • "Jag blir galen på mig själv ibland.."
  • "Jag förstår mig inte på mig själv.."
  • "Att jag aldrig lär mig själv.."
  • "Jag har lärt mig själv att.."
  • "Jag behöver bara vara med mig själv ett tag.."
  • "Jag känner mig själv."
  • "Jag måste tänka efter om detta är bra för mig.." (tänkaren är alltså "mig själv" ?)

Vem är då jag? och vem är "mig själv" som jag måste ta hand om, lära saker och leva med?
Är jag två personer? En som är själva jag som person och en som jag måste ha en relation med?!

Många av de som mår psykiskt dåligt tänker mycket fram och tillbaka, vad är rätt, vad är fel, mår jag bra eller dåligt. De har svårt att fatta beslut för de lyssnar på "sig själv", inte på vad själva Jaget vill.

Ett exempel kan vara:
"Jag vill jättegärna följa med på den där festen som jag har längtat så mycket efter, men jag har sån frukansvärd ångest. Därför måste jag tänka på "mig själv" och stanna hemma."

"Jag vill på fest, men jag låter "mig själv"(ångesten) ta makten och säger därför nej." - med andra ord.


Jag tror av egen erfarenhet att "mig själv" är egot. Matar man då egot egnom att låta det bestämma över det riktiga jaget kommer man aldrig ur en ond cirkel. Du är inte "dig själv" - tänkaren, känslorna.

Du är den som är medveten om att du tänker, känner osv. - Medvetenheten bakom identitet, kön, religion, ursprung, status, karriär osv..
Men det är inte så lätt att förstå, när vi redan som nyfödd fick en identitet, religion, kön, klass, land.. osv.
Vi har matat egot hela livet, så många tror idag att lyckan ligger i framgång, berömelse och förmögenhet.


Blunda, lyssna på tankarna utan att döma dem. Tillåt dig att känna ångest, sorg eller rädsla, tillåt dig att ha hemska, skrämmande tankar och se mönstret utan att göra något. Fundera sedan vilka tankar som du själv har valt och vilka som du inte är medveten om att du tänker och de styr ditt liv.

Peace 

Bok.

Kapitel 1

Gabriella sitter på en bänk i parken och gräver ivrigt med sin hand i hennes svarta skinnväska. Hon tar fram 2 stycken burkar Stesolid och en flaska vodka. Hela hon skakar kraftigt samtidigt som hon öppnar burkarna och häller i sig alla tabletterna och sköljer ner dem med vodkan.
”Nu är det snart över”, tänker Gabriella och lägger sig ned på bänken som var täckt av snö och is.
Det var en stjärnklar och vacker vinternatt i början av december. Juldekorationer lyste fint upp den mörka och annars rätt trista parken, det spred sig som ett lugn och en julstämning i kylan.

Gabriella ligger på bänken och känner hur den kyliga luften tar över henne inifrån, hon har knappt någon känsel kvar i fötterna eller händerna. Men det gjorde ingenting, hon skulle ändå dö. Hon tänkte att det var en fin plats att avsluta sitt liv på. Den vackra och klara stjärnhimmelen gjorde henne lugn och en aning förväntansfull över vad som skulle hända efter att hon tagit sitt absolut sista andetag. Vad skulle egentligen hända? Skulle hon vakna upp i en helt annan värld, eller fanns kanske en Gud eller skulle det bara bli svart? Det var många tankar som snurrade i hennes huvud, samtidigt som hon ändå var säker på att det var rätt sak att göra, vad som än hände efter hennes nuvarande liv. Det var inte bara det bästa för hennes del utan också för alla människor som stod henne nära, det var hon övertygad om. Hon hade inget kvar att leva för, det var en känsla som hade plågat henne i över ett år och nu fick det vara nog.

Medans Gabriella låg och inväntade döden började starka minnen växa till liv inom henne, det var som en film om hennes eget liv spelades upp under ögonlocken. Hon insåg då att det var hon själv som var skaparen av denna skräckfilm som spelades upp i hennes huvud. ”Kan det vara så att jag har valt allt mitt lidande själv?” tänkte hon. Det var fruktansvärt att se hennes eget liv ur en helt annan synvinkel och det faktum att hon omedvetet valt alla motgångar och allt sitt lidande. Hon försökte få bort de tankarna, det kunde inte vara sant och även om det var sant så var det försent att ändra på något nu. Döden kom närmare och Gabriella kände hur hon höll på att falla ner i medvetslöshet. Hon drabbades av panik och hade nu svårt att acceptera vad hon hade gjort, men allt var försent, hon kunde inte hålla ögonen öppna längre..

 

Första delen på boken, som kanske blir av någon gång!
Skriv gärna vad ni tycker. :)

 

Konstigt.

Det var långt över ett år sedan jag skrev sista gången..
Nu när jag läser det som jag skrev då kan jag inte inte ens tänka mig att det var jag.
För det första var jag tungt medicinerad av en massa skit, så minnet från den tiden är inte jättebra.
För det andra så kan jag lätt se nu varför jag aldrig blev bättre, mediciner är inte lösningen.
Men när man väl är inne i den djupa mörka dimman så är det totalt omöjligt att kunna se de otroligt destruktiva mönster man lever efter, och faktiskt själv väljer vara kvar i, dock helt omedvetet!

Jag var tydligen tvungen att komma helt ner på botten, nära döden t.om. innan jag kunde se mig själv från ett annat perspektiv. Det var som ett uppvaknande, som att jag hade sovit i 2 år och plötsligt förstod att grunden till min psykiska ohälsa och det helvete jag hade levvt i så länge var något jag själv hade skapat, också omedvetet såklart. Den insikten var stor och jobbig att ta in just då, men mycket lärorik.

Varför?

Felet jag gjorde, och många andra tyvärr gör är att de identifierar sig med en diagnos eller en sjukdom "jag är inte längre en människa, utan en patient". Faktum är att du/jag INTE är sjukdomen eller diagnosen. Men det är en lättare väg att ta om man mår riktigt dåligt, att börja identifiera sig med den. För då blir man omhändertagen, får mediciner, omsorg, medkänsla osv..Det man tyvärr inte ser då är att så fort man har identifierat sig med en sjukdom så har man valt att ha den, och den kommer då att stanna och man ger även all sin makt till den. 

Psykisk sjukdom existerar så länge som du tillåter den att existera!

När du väl kan se mönstret, och förstår att det är inte DU som ständigt t.ex. försvarar din "sjukdom", eller blir arg för att ingen förstår hur jobbigt du har det osv.. Det är "sjukdomen" som talar genom dig. "Sjukdomen" lever igenom dig och vill inte alls bli frisk för då tappar den sin kraft. Du blir fängslad i din egen kropp och huvud och kommer inte ut. Försök förstå då att den negativa rösten i ditt huvud inte är du!!

Du kan bli fri, om du vill! <3