Åka buss.

Fyfan, skjut mig! Paniken är sjukt hög just nu och jag ska snart åka iväg med bussen, ensam! Jag tog en imovane nyss så att jag kanske kan få ner den lite... dock tror jag inte att det hjälper. Jag funderar på om jag ska ringa och säga att jag inte kan komma, jag vill verkligen inte åka iväg ensam... Jag skulle fan behöva en personlig assistent. Eller så ger jag mig fan på att jag kommer att klara av det här och ber ångesten dra åt helvete, men det är svårt, den har varit en del av mig så länge och den har verkligen klistrat sig fast hårt.

Hur ska jag bli av med den när jag hela tiden gömmer mig och låter den styra mitt liv? Det fattar ju t.om. jag att det inte kommer att funka, man måste gå emot, säga ifrån. Jag hatar det här! .. låt mig få leva! 

Nä men nu är det bara att förbereda sig ännu mer för att gå till bussen, det kommer gå så bra så, ingen panikattack kommer att komma och inge folk kommer att stirra och läkaren kommer va jättesnäll och skriva ut lugnande till mig så jag kan få det lite lättare. 




Leva.

Jag ser mina grannar sitta på sina ballkonger i det fina vädret. En ensam tjej som sitter och röker, tänk om jag vågade säga hej, prata med minna grannar och på så sätt skaffa vänner. Men jag är för feg och har allt för lågt självförtroende för att kunna göra en sån sak.. Jag har just nu ingen att prata med. Det skulle ha varit kul att ha lite grannar att kunna hälsa på och även bjuda över på typ kaffe, det skulle nog vara bra för mig med, så jag inte sitter ensam hela dagarna. Att vara ensam gör allt bara värre.

Jag undrar vad jag skulle kunna göra för att må lite bättre, jag sitter bara och gömmer mig och oroar mig för allt och inget, jag har inget liv för tillfället. Ingenting känns roligt och jag vill inget heller, allt känns bara som massa måsten och imorgon ska jag till läkaren.. Jag har oroat mig hela veckan inför det, inte just att jag ska träffa han utan hur jag ska ta mig dit och hem.... Ska jag gå eller ska jag åka buss, ensam?! Det är en bra bit till sjukhuset härifrån. Hur kan en sån jävla liten sak förstöra mitt huvud och göra mig osäker som fan? Först efter att har varit hos läkaren imorgon kan jag andas ut, om ens då.

Jag är beroende av andra för att kunna leva, jag kan inte göra något själv, jag är som ett jävla litet barn igen. När ska jag kunna gå till affären ensam utan att få en panikattack? Jag måste hitta någon som kan följa med mig imorgon på bussen eller gå med mig, och hur ska jag kunna hitta det? Min sambo ska jobba imorgon med så han kan inte följa med, (som han annars jämt måste göra). Egentligen är det bra att "träna" på att göra saker själv, men jag är så rädd för mina panikattacker så det funkar inte, inte just nu. Jag sitter bara hemma och väntar på att må bättre, jag vet att det är dumt men allt är så svårt och ingen kan förstå. 

När jag är ute ensam känns det som att alla glor och pekar på mig, som att alla ser hur dålig och ful jag är.. Mitt utseende stör folk och de bara skrattar åt mig och tycker förmodligen synd om mig med.. och det är det värsta. Det är inte mer synd om mig än nån annan.. mitt liv blev bara inte så lyckat och jag måste lära mig att leva med det.




Diagnos

Att få en ADHD-diagnos när man är 23 år gammal är inte lätt, jag kommer aldrig bli "normal", och jag måste leva med att jag inte klarar av allt som en normal människa klarar.. Jag är förevigt ett psykfall, jag kommer inte komma ifrån det. Det är ju inte direkt något som går över, utan det blir ännu mer medicin, yeah, precis vad jag behöver, noooot.. varje gång jag får en ny medicin som ska hjälpa mig blir det bara värre av alla biverkningar.

Nu äter jag concerta 36 mg om dagen, jag har huvudvärk hela dagarna, jag är yr, håller på att svimma så fort jag gör något fysiskt, typ spring/jogga/gå lite för fort, jag känner mig svag i alla muskler, orkar inte göra något typ.. Men det är ändå inte det värsta utan jag får ökad ångest som fan och på kvällarna blir jag sjukt deppig och tänker endast på att ta livet av mig. Så det är lite av en jobbig period nu kan man säga.... 

En kväll var jag helt inne på att jag skulle ta livet av mig, jag sa till min sambo att han måste se till att hundarna får det bra och så, han bröt ihop men jag var säker, jag ville inte leva! Men jag fick lugna ner han och säga att jag aldrig kommer göra något sådanat, men det är lockande somliga dagar/kvällar. 

På fredag ska jag till min läskiga och maktmissbrukande läkare, eller som han påpekar Överläkare, det är visst viktigt för han. Men iaf.. Får väl se vad han har att säga, fförmodligen "ha tålamod"... Jag ska ha något lugnande! Annars måste jag fixa det på annat vis, kul... IDIOTVÅRD!