Diagnos
Att få en ADHD-diagnos när man är 23 år gammal är inte lätt, jag kommer aldrig bli "normal", och jag måste leva med att jag inte klarar av allt som en normal människa klarar.. Jag är förevigt ett psykfall, jag kommer inte komma ifrån det. Det är ju inte direkt något som går över, utan det blir ännu mer medicin, yeah, precis vad jag behöver, noooot.. varje gång jag får en ny medicin som ska hjälpa mig blir det bara värre av alla biverkningar.
Nu äter jag concerta 36 mg om dagen, jag har huvudvärk hela dagarna, jag är yr, håller på att svimma så fort jag gör något fysiskt, typ spring/jogga/gå lite för fort, jag känner mig svag i alla muskler, orkar inte göra något typ.. Men det är ändå inte det värsta utan jag får ökad ångest som fan och på kvällarna blir jag sjukt deppig och tänker endast på att ta livet av mig. Så det är lite av en jobbig period nu kan man säga....
En kväll var jag helt inne på att jag skulle ta livet av mig, jag sa till min sambo att han måste se till att hundarna får det bra och så, han bröt ihop men jag var säker, jag ville inte leva! Men jag fick lugna ner han och säga att jag aldrig kommer göra något sådanat, men det är lockande somliga dagar/kvällar.
På fredag ska jag till min läskiga och maktmissbrukande läkare, eller som han påpekar Överläkare, det är visst viktigt för han. Men iaf.. Får väl se vad han har att säga, fförmodligen "ha tålamod"... Jag ska ha något lugnande! Annars måste jag fixa det på annat vis, kul... IDIOTVÅRD!
Nu äter jag concerta 36 mg om dagen, jag har huvudvärk hela dagarna, jag är yr, håller på att svimma så fort jag gör något fysiskt, typ spring/jogga/gå lite för fort, jag känner mig svag i alla muskler, orkar inte göra något typ.. Men det är ändå inte det värsta utan jag får ökad ångest som fan och på kvällarna blir jag sjukt deppig och tänker endast på att ta livet av mig. Så det är lite av en jobbig period nu kan man säga....
En kväll var jag helt inne på att jag skulle ta livet av mig, jag sa till min sambo att han måste se till att hundarna får det bra och så, han bröt ihop men jag var säker, jag ville inte leva! Men jag fick lugna ner han och säga att jag aldrig kommer göra något sådanat, men det är lockande somliga dagar/kvällar.
På fredag ska jag till min läskiga och maktmissbrukande läkare, eller som han påpekar Överläkare, det är visst viktigt för han. Men iaf.. Får väl se vad han har att säga, fförmodligen "ha tålamod"... Jag ska ha något lugnande! Annars måste jag fixa det på annat vis, kul... IDIOTVÅRD!
Förstår precis hur det känns att få en diagnos då man är gammal, eller ja gammal är ju inte du så sett, men äldre iallafall. Man önskar ibland att man fick det då man var liten. Jag fick nyss reda på att jag har inlärningssvårigheter och det önskar jag de tog reda på då jag var liten och gick i skolan istället för att de sa att jag var dum i huvudet som ingenting förstod etc. Kallades särskolebarn, för de ville skicka mig på särskola etc. Ja det kanske hade varit bättre vad vet jag.
KramiZ