Lycka.
Jag sitter och kollar på gamla bilder, från den bästa tiden i mitt liv. Minnerna är så fina och vi hade så roligt på den tiden, året 2011 är det bästa året i mitt liv. Jag mådde bra, jag var fin och smal, jag hade självförtroende. Varför kan man inte resa tillbaka i tiden?! Idag var jag och kollade på kläder, kunde inte ha några byxor, provade typ 4 par, alla var för små... Fattar inte hur jag kunnat bli så tjock, men jag vet att det är anafranilet som gör det, alla går uppi vikt av den äckliga medicinen. Jag som höll på att sluta med den, men det fick jag ju inte för min störda läkare som har något slags maktproblem, han älskar verkligen att bestämma över andras liv, tydligen... Han kan väl ta och käka den jävla medicinen själv tycker jag. Den skall vara mot nedstämdhet, det funkade inte för mig, jag blev bara tjock och olycklig av den. Jag måste hitta lyckan igen, annars vet jag fan inte hur detta slutar.
Jag vill, jag vill, jag vill... Men inget funkar, jag har blivit en bitter gammal tant, det fattas bara 20 katter och starka mediciner.. Jag vill inte! Jag vill ut och träffa människor och skaffa nya kontakter och nya vänner m.m. Men den personen jag är idag klarar inte av det, jag sitter hemma och är typ rädd för att gå ut, jag kan inte ens gå på affären ensam, jag är beroende av min sambo. Jag förstår inte vad han ser i mig, han skulle kunna få någon mycket bättre och mer stabil människa. Det är det ända jag är glad för, att jag har han, annars hade jag varit helt förstörd.
Jag bestämmer alltid att jag ska gå ner i vikt, men samtidigt äter jag godis..?! Hur störd är jag inte? Jag är för svag för att kunna hålla fast vid en sak och jag är för deppig för att kunna tro att jag kommer att lyckas, Men jag vill, eller jag ska gå ner 10 kg.. Dock är jag för nedstämd och omotiverad till att träna och gå på gym kan jag inte pga av min jääöäävla panikfuckingångest!!!! Jag kanske skulle börja med terapi igen, för att bygga upp mitt självförtroende, som just nu är på botten.
Men egentligen... skulle jag bli lycklig av att gå ner i vikt?!
Jag vill, jag vill, jag vill... Men inget funkar, jag har blivit en bitter gammal tant, det fattas bara 20 katter och starka mediciner.. Jag vill inte! Jag vill ut och träffa människor och skaffa nya kontakter och nya vänner m.m. Men den personen jag är idag klarar inte av det, jag sitter hemma och är typ rädd för att gå ut, jag kan inte ens gå på affären ensam, jag är beroende av min sambo. Jag förstår inte vad han ser i mig, han skulle kunna få någon mycket bättre och mer stabil människa. Det är det ända jag är glad för, att jag har han, annars hade jag varit helt förstörd.
Jag bestämmer alltid att jag ska gå ner i vikt, men samtidigt äter jag godis..?! Hur störd är jag inte? Jag är för svag för att kunna hålla fast vid en sak och jag är för deppig för att kunna tro att jag kommer att lyckas, Men jag vill, eller jag ska gå ner 10 kg.. Dock är jag för nedstämd och omotiverad till att träna och gå på gym kan jag inte pga av min jääöäävla panikfuckingångest!!!! Jag kanske skulle börja med terapi igen, för att bygga upp mitt självförtroende, som just nu är på botten.
Men egentligen... skulle jag bli lycklig av att gå ner i vikt?!