Rädsla.

Jag har aldrig känt mig såhär ensam. Jag vet att alla firar nyår och har jättetrevligt. Jag sitter här, lyssnar på Håkan och dricker en öl. Även om jag har hög volym på musiken så hör jag tystnaden som susar i mina öron. Jag sitter här, sminkad och tillfixad men ser trasigheten igenom den fasad jag satt på, det går inte att sminka över mitt trasiga ansikte, jag ser rakt igenom mig.. undrar om alla andra också gör det. Jag vill bara lägga mig ner och gråta, skrika och slå på saker men det kan jag inte, inte ens det kan jag. Jag vet inte vad jag ska ta mig till?! 

Paniken är runt hörnet hela tiden, den ligger och smyger.. snart kommer jag, snart.. och det är så jobbigt att hela tiden "vänta" på att panikattacken ska komma, oftast gör den inte det utan den bara ligger och smyger och det är nästan värre det. Jag vet inte hur länge jag orkar leva med detta, jag är konstant rädd, nervös och orolig.. det dubblas när jag är ensam, som jag är nu. Kan jag inte bara få blunda och låssas som att allt är bra?..

 

Ensam

Ensam i ett stort hus, en hel vecka. Allting sket sig så jag kunde inte följa med till Danmark, kanske lika bra. Jag gruvade mig så mycket inför den resan med flyg och allt så kanske är bäst såhär. Synd bara att jag blir så mörkrädd och paranoid när jag är ensam, speciellt här i detta hus. MEN jag har iallafall lyckats fixa en ny lägenhet från den 1a januari, det är väl det ända positiva som jag har att tänka på, kan dock inte flytta in förns om två veckor men ändå skönt.

Vet inte vad jag ska göra.. jag tänker sönder hjärnan. Jag skulle vilja söva ner mig själv och låta tiden läka mina sår, så att när jag vaknar kan jag börja leva och vara glad. Jag vet att jag är negativ, men det har blivit så, det händer saker hela tiden som förstör min tillvaro - även om det är jag som ställer till det för mig själv. Det är inte medvetet, jag börjar funderapå om jag har någon slags förbannelse över mig, så sjukt är det! 

Aja, snart får jag gå och lägga mig och sova.. Det kanske kommer en bättre dag imorgon.

Allt rasar.

Allt runt omkring mig rasar, faller ihop och försvinner. En sekund, sen var allt borta. Nu är jag ensam och kommer nog förbli det. Jag börjar mer och mer likna en psykopat, jag känner ingenting, jag försöker förstå vad som händer och förstå att jag har förlorat allt som jag har lyckats bygga upp, det lilla som jag hade är nu borta. Trots allt så känner jag ingen sorg eller smärta. Det kan vara så att min hjärna inte uppfattat vad som faktiskt har hänt. Jag är så fokuserad på att hela tiden kontrollera mina känslor och gömma mig bakom den ångest jag ej kan styra över. 

Jag har ingen livskamrat längre och det är mitt eget fel. Jag har satt mig själv före allt, mitt ego har tagit all min energi. Jag har mått allderles för dåligt för att kunna finnas för någon annan än mig själv. Nu måste jag bygga upp ett eget liv, nu har jag ingen att snylta på, jag måste göra det själv, ensam! Det kan vara nyckeln till min frihet, om jag klarar av det vill säga. Nu kommer jag behöva jobba ännu hårdare och bli självgående. Nu börjar en resa, den kommer vara lång och krokig. Orkar jag det, eller ska man bara ge upp redan nu?..