Vägen till medvetenhet!

Allt runt omkring mig rasar, faller ihop och försvinner. En sekund, sen var allt borta. Nu är jag ensam och kommer nog förbli det. Jag börjar mer och mer likna en psykopat, jag känner ingenting, jag försöker förstå vad som händer och förstå att jag har förlorat allt som jag har lyckats bygga upp, det lilla som jag hade är nu borta. Trots allt så känner jag ingen sorg eller smärta. Det kan vara så att min hjärna inte uppfattat vad som faktiskt har hänt. Jag är så fokuserad på att hela tiden kontrollera mina känslor och gömma mig bakom den ångest jag ej kan styra över. 

Jag har ingen livskamrat längre och det är mitt eget fel. Jag har satt mig själv före allt, mitt ego har tagit all min energi. Jag har mått allderles för dåligt för att kunna finnas för någon annan än mig själv. Nu måste jag bygga upp ett eget liv, nu har jag ingen att snylta på, jag måste göra det själv, ensam! Det kan vara nyckeln till min frihet, om jag klarar av det vill säga. Nu kommer jag behöva jobba ännu hårdare och bli självgående. Nu börjar en resa, den kommer vara lång och krokig. Orkar jag det, eller ska man bara ge upp redan nu?..