Ångest.
Idag känner jag mig inte alls på topp, det är mycket som händer i mitt liv just nu, mycket som jag inte orkar med. Jag orkar knappt gå i skolan så mycket som jag borde i vanliga fall men nu är det tyngre än någonsin. Allt är bara för mycket och all skit kommer på samma gång. Det snurrar i mitt huvud och jag kan inte slappna av en sekund. Var ska jag få kraft ifrån att orka alla motgångar? Jag vill bara punda ner mig själv och leva i den världen.. dock så har jag förnuft nog att inte välja den vägen.
Jag har så ont i magen, ångesten och oron har satt sig där och inget hjälper, sobril en aning för svagt för detta, tyvärr, den hjälper inte ett skit, Ensamheten gör inget av det bättre heller, jag vill vara som ett barn och ha någon som kan ta hand om mig just nu och göra allt jobbigt jag måste åt mig så jag slipper det.
Jag är ensam! Även fast jag egentligen inte är det, men jag känner mig ensam inom mig, ensam, liten och rädd. Jag är rädd, min eviga rädsla har blivit en del av mig. Jag funderade förut om det är så att vissa människor bara har ångest, oro, m.m, och att det inte går att få bort den. Jag är en person som har kronisk ångest och oro, det bara är så. Jag har testat allt, det har gått nå år, ingen förändring, bara viss bedövning.
Jag får bara stå ut, tydligen. Jag får försöka leva med detta helvete, varje dag får bli en kamp. Jag känner ingen lycka, ingen kärlek, ingen som helst glädje för något. Bara att acceptera att mitt liv blev så .... hur jag än ska kunna acceptera något sådant..
Jag har så ont i magen, ångesten och oron har satt sig där och inget hjälper, sobril en aning för svagt för detta, tyvärr, den hjälper inte ett skit, Ensamheten gör inget av det bättre heller, jag vill vara som ett barn och ha någon som kan ta hand om mig just nu och göra allt jobbigt jag måste åt mig så jag slipper det.
Jag är ensam! Även fast jag egentligen inte är det, men jag känner mig ensam inom mig, ensam, liten och rädd. Jag är rädd, min eviga rädsla har blivit en del av mig. Jag funderade förut om det är så att vissa människor bara har ångest, oro, m.m, och att det inte går att få bort den. Jag är en person som har kronisk ångest och oro, det bara är så. Jag har testat allt, det har gått nå år, ingen förändring, bara viss bedövning.
Jag får bara stå ut, tydligen. Jag får försöka leva med detta helvete, varje dag får bli en kamp. Jag känner ingen lycka, ingen kärlek, ingen som helst glädje för något. Bara att acceptera att mitt liv blev så .... hur jag än ska kunna acceptera något sådant..
Jag funderade också förut på den eviga rädslan och att jag är säker på att den inte kommer att lämna mig.
En sak som jag hörde som kan hjälpa mig, i alla fall när jag föreläser är att spänning och rädsla är ungefär samma sak. Jag försöker intala mig att saker är spännande och då fungerar det. Beror dock på vad det gäller.
Alla människor har rädslor inom sig utom psykopater eller sociopater. Så förhoppningsvis försvinner inte alla rädslor. Sedan är rädslorna till för att skydda dig från saker som är hemska.
En förklaring jag fick från en läkare en gång är att hjärnan berättar för min kropp hela tiden att jag är i fara, fastän jag inte är det. Det är därför jag är så rädd hela tiden och då är fysiskt inte psykiskt och det är inte mitt fel. Jag tror att det är säkert samma sak med de flesta av oss. Hjärnan är så van att vara rädd att den pumpar ut signalsubstanser som skrämmer kroppen.
Jag har faktiskt märkt ibland att min kropp är rädd utan att jag vet varför. Det är kroppen som hoppar och skrämmer sig själv utan någon orsak och det går över. Så det är inte jag där heller utan det är min kropp och jag förstod inte varför förrän senare.