Försvinna.

Jag är nu fullproppad med olka mediciner, mediciner som ska vara bra för sömnen.. Men jag ligger vaken än, känner mig lite degig och seg i huvudet men har för hög ångest och oro för att kunna sova och släppa tankar och känslor. Jag vill bort från min kropp och min hjärna. Jag vill bli någon annan, jag tror nämligen att jag är allt för trasig för att kunna laga. Jag kommer inte få tillbaka mitt liv som alla läkare och psykologer lovade. Jag måste lära mig att leva med mitt jävla helvete, och vem fan vill leva så??! Jag är helt säker på att jag inte vill eller kan komma på något sätt at leva med ständig ångest och oro. Även depression som jag får på kvällarna när Concertan (ADHD medicin) går ur kroppen. Jag är så fruktansvärt nere, varenda kväll, vill bara dö. Och DET kommer jag inte orka med, det är rena plågan. 

Jag har funderat över om jag ska ge mig själv lite mer tid ändå. Jag kan ju dosera medicinerna själv så jag mår hyfsat några timmar om dagen och sen när medicinerna är slut för tidigt, då är det så och kanske även mitt slut. Allt handlar om tid för mig, jag förlorar så mycket tid som jag aldrig kan ta igen och det stressar mig. Mitt utseende ser 10 år äldre ut än vad jag är och det förstör mitt självförtroende, jag ser så sliten och slut ut, men det är det jag är så kanske inte så konstigt. 

Nu när jag tänker på döden blir jag inte rädd längre, jag vet dock inte vad som händer och det kan skrämma mig, jag får inte gå för djupt in på ämnet. Men en sak vet jag, man slipper lida, slipper ångest, panik, oro och det viktigaste, sig själv. 

 



Kommentarer:

1 Kajsa:

Hoppas du har någon du kan prata med om dina innersta tankar, kan du prata med din mamma? Så hon vet så du får hjälp

2 Dunk dunk:

Åh, vad jag önskar att du slapp det där lidandet och att livet inte var så tungt för dig. Bli så jäkla frustrerad över att du inte får rätt hjälp. Hur länge har du mått dåligt?
Kram

Svar: ja men det är nog bara att lära sig leva med det på något vis, tyvärr.Jag har mått dåligt hela livet egentligen, men har kraschat två gånger, förra gången blev det bättre och jag kunde leva. Men denna gång var kraschen mycket värre, det var för 1,5 år sedan, och sedan dess har jag haft en fruktansvärd kamp med svår GAD och hemsk, ständig panikångest. Jag är än inte fri från något och nu hamnar jag längre och längre ner i min depression.

Hur länge har du mått dåligt? :/
Kram på dig!
pennni

3 Dunk dunk:

Det är klart att det är bra att lära sig att hantera motgångar, men det finns gränser för hur mycket man ska behöva klara av på egen hand. När man mår som du ska man få hjälp.

Jag minns inte när jag började må dåligt, men SJUK blev jag när jag var 12 år. Då fick jag en jättedjup depression som höll på att ta livet av mig. Sen har jag varit sjuk på olika sätt sedan dess.

Kommentera här: