I väntans tider.
Jag har helt tappat lusten till att plugga, jag sitter med böckerna framför mig och mår illa när jag tittar på dem för jag vet att jag måste, jag ligger så mycket efter redan. Vad ska det bli av mig egentligen? Jag vill ju, men håller på att ramla ner i den mörka gropen igen.
Tänk om psyk bara hade kunnat fungera, jag har stått på väntelistan till psykolog i flera månader och inget har hänt. Min kontaktperson verkar inte bry sig om mig längre heller.. Han skulle ringa mig igår för tidbokning eftersom han avbokade den tid som jag hade men han ringde inte, så jag skrev att han skulle ringa idag och ja, det gjorde han men han undrade vad jag ville?! ehh, ja du skulle ringa igår och ge mig en ny tid, sa jag.. Ja justde, fick jag till svar. Han hade altså glömt bort mig eller så ligger jag längst ner på hans "attgöra"lista.. Min läkare skriver bara ut nya mediciner, han verkar tycka att mediciner kan göra allt, jag har 6 olika nu.. kan ju inte vara bra tänker jag men vafan, man ska inte klaga, då tar han väl bort alla..
Tänk om psyk bara hade kunnat fungera, jag har stått på väntelistan till psykolog i flera månader och inget har hänt. Min kontaktperson verkar inte bry sig om mig längre heller.. Han skulle ringa mig igår för tidbokning eftersom han avbokade den tid som jag hade men han ringde inte, så jag skrev att han skulle ringa idag och ja, det gjorde han men han undrade vad jag ville?! ehh, ja du skulle ringa igår och ge mig en ny tid, sa jag.. Ja justde, fick jag till svar. Han hade altså glömt bort mig eller så ligger jag längst ner på hans "attgöra"lista.. Min läkare skriver bara ut nya mediciner, han verkar tycka att mediciner kan göra allt, jag har 6 olika nu.. kan ju inte vara bra tänker jag men vafan, man ska inte klaga, då tar han väl bort alla..
I början när jag mådde dåligt så ville jag ha mediciner, men jag fick inte. Jag ville fly verkligheten och bedöva alla känslor, visst det är skönt för stunden men det tar mig ingenstans. Nu, efter mycket erfarenhet vill jag leva med känslor, men jag vill lära mig att kunna hantera jobbiga känslor som jag inte kan göra idag. Men i väntan på att få någon hjälp så får jag bedöva ångesten så gott det går och bara hoppas att någon gång får vara fri.
Vad frustrerande när du själv vill ha och är motiverad till en samtalskontakt, men inte får någon. Det är precis sådant som gör att man just TAPPAR motivationen, för man orkar inte vänta längre och blir sämre. Ibland känns det nästan som att man bara får hjälp när man inte alls vill ha den. Är man motiverad är det plötsligt inte lika viktigt och man prioriteras bort. Du är ju knappast ensam om detta heller, tycker det är helt vansinnigt. Dt handlar om att få ett drägligt iv och stå ut. Jag förstår inte hur man kan satsa så lite resurser på psykiatrin. Den är katastrof.
Kram