Rädsla.

Jag har aldrig känt mig såhär ensam. Jag vet att alla firar nyår och har jättetrevligt. Jag sitter här, lyssnar på Håkan och dricker en öl. Även om jag har hög volym på musiken så hör jag tystnaden som susar i mina öron. Jag sitter här, sminkad och tillfixad men ser trasigheten igenom den fasad jag satt på, det går inte att sminka över mitt trasiga ansikte, jag ser rakt igenom mig.. undrar om alla andra också gör det. Jag vill bara lägga mig ner och gråta, skrika och slå på saker men det kan jag inte, inte ens det kan jag. Jag vet inte vad jag ska ta mig till?! 

Paniken är runt hörnet hela tiden, den ligger och smyger.. snart kommer jag, snart.. och det är så jobbigt att hela tiden "vänta" på att panikattacken ska komma, oftast gör den inte det utan den bara ligger och smyger och det är nästan värre det. Jag vet inte hur länge jag orkar leva med detta, jag är konstant rädd, nervös och orolig.. det dubblas när jag är ensam, som jag är nu. Kan jag inte bara få blunda och låssas som att allt är bra?..

 

Kommentera här: