Less nummer 2.

Känner mig sjukt trött just nu, lyssnar på den bäste Håkan Hellström, underbara låtar! Men den här gången kunde han inte göra mig glad.. Jag vill så gära ha den där hunden, men det kommer aldrig bli av, det känner jag på mig. Jag är så sjukt beroende av alla i min närhet, bland kan det kännas som om man är ett barn på nytt, dock kan man ju såklart allt fysiskt, men psykiskt känner jag mig som ett ensamt, litet, barn. Ett barn som måste "lära" sig allt innan den kan flytta hemifrån och bilda ny familj. 

Fan.. Jag har inte tid med att må såhär, mina bästa år rinner bara av mig likt vatten. Jag hänger inte med i vad som händer ute i världen, konstigt nog så bryr jag mig inte heller, jag har slutat bry mig om hur jag ser ut, det var länge sen jag hade normala/snygga kläder på mig, fixar aldrig till håret, allt sånt känns så meningslöst... Hur ska jag kunna finna en mening med mitt liv i allt det här?

Nu ska jag gå och sova, så det blir ännu en värdelös dag, "härda ut! ha tålamod ". Förlåt men jag kan faktiskt inte hålla ut hur länge som helst. När ska dom inse att jag är sjuk så dom kan ge mig den medicinbehandling just mot sånna som mig.. 

Läkare - En person som blev mobbad i skolan och har hela sitt liv väntat på att få hämnas. De blir läkare och tar då ut all sin ångest och frustration som dom hade i skolan. Synd bara att jag inte gjort er något! 

Till er, kära läkare: Skaffa ett annat jobb eller dra åt helvete!
 

Jobbigt

Nu har jag hittat den perfekta valpen och den är inte alltför långt bort heller. Har dock ingen bil, så blir krångligt, för jag kan inte åka tåg/flyg/buss. Jag är så otroligt begränsad i mitt liv just nu, kan fan inte göra någonting, mina dagar går bara ut på att "stå ut." Därför vill jag ha en liten valp nu, kanske blir lättare att stå ut då, och då skulle jag ha något att göra hela tiden. Skulle vara helt perfekt! För just nu är jag bara hemma, göra samma saker varje dag. Med en liten valp skulle jag ha mycket att göra, fast då är det kul att göra.. Jag vill.. så frustrerande att man inte ens kan hoppa på ett tåg eller buss för att hämta valpen,.. men neeejdå, jag måste ha med mig någon för att ens kunna göra något sånt. Jag är så less på att ha det såhär. Nu har jag hittat valpen jag verkligen vill ha, men kan ej hämta den.. Nu ska jag gå och koka flera liter kaffe och hoppas på att den valpen inte blir såld, för han är min! <3

Dag 2, hemma.

Klev just upp ur sängen, kände mig så orolig, har alltid en slags oro i min kropp, kan inte säga vart den sitter  eller varför den finns, men den är där hela tiden. Det är ännu en sak jag måste lära mig att hantera och leva med, som allt annat. Synd är ju att jag aldrig kommer bli normal igen, så länge jag äter alla de mediciner som jag har, och kommer aldrig våga sluta med dem heller. Jag hoppas verkligen att de kommer fungera, så jag slipper testa andra, nya mediciner och gå igenom all skit igen. 

Idag ska jag verkligen försöka ta mig till gymmet och träna, eller bara cykla, göra något! Jag är rädd, tänk om jag svimmar på löpbandet? Tänk om jag fastnar i solariumet? Jag är så sjukt rädd för det mest konstiga saker som kommer "hända" enligt mig! Synd är ju att det inte finns något speciellt läkemedel mot just rädsla. Jag vet att min rädsla beror på ångest, men det tar all min energi att tänka på saker som kan hända.. 

Jag saknar iallafall inte psyket längre, bara personer som var inlaggd där. Jag tror jag har hittat vänskap för livet där inne, sånna man kan berätta allt för utan att skämmas, man kan visa hur dåligt man mår och personen vet hur det känns. Man kan vara sig själv helt enkelt! Och det är man verkligen inte van med nu för tiden.

Nu ska jag fortsätta dricka mitt kaffe och peppa mig själv till att gå på gymmet! Synd är att jag alltid sviker mig själv, all min självkänsla, självförtroende och självrespekt är som borta, eller så ligger dem långt inne i mig. Därför är det så svårt att peppa sig själv. :/ 

<3