bakis

Jag drack igår för första gången på länge, jag har inte vågat göra det innan pga av alla tabletter jag käkar. Men nu vet jag att det funkar, fan vad härligt det var att va full igen! Det är nog det ända som tar bort ångesten helt och låter hjärnan vila ett tag. Dock mår jag ju sämre idag men det är nästan värt det, att få koppla bort allt för en kväll! Funderar på om jag ska dricka ikväll med, har en flaska vin som lockar ganska mycket! Bara en kväll till utan ångest.. det skulle vara behövligt! Dock har jag käkat en hel del sobril idag som jag fick utskrivet tillslut, men dom funkar inte alls längre, så det är nog ingen fara att blanda lite alkohol med dem! Aja, får se hur jag gör.. Annars har jag inte gjort så mycket idag, sovit nästa hela dagen.. Nu ska jag försöka ta mig in i duschen, men det tar ju sin lilla tid innan jag har samlat modet att göra det. Ha en bra kväll och helg! <3

väntan och tålamod

Jag väntar fortfarande på att läkaren från hälsocentralen ska ringa tillbaka och skriva ut nya recept till mig. Var tvungen att vända mig dit igen för dom på psyk är så dumma i huvudet och skriver ut medicin mot schizofreni till mig och när jag ifrågasatte det så sa dom, "vi brukar skriva ut det mot ångest", HAHA, vilket jävla skämt! Dom gör allt för att göra det ännu värre och jobbigare för mig och inte nog med att de skriver ut sådan medicin så fanns den heller inte på apoteket... Fast jag skulle ändå aldrig ta den med tanke på de biverkningar den ger, ökad depression och ångest, viktökning.. m.m. Det är alltså en "långtidsverkande" medicin de skrev ut. Heeelt otroligt! Så därför så fick jag istället vända mig till min hälsocentral och hoppas att den läkaren kanske skriver ut något som faktiskt funkar.

För övrigt så har jag slut på min Imovane, känns ju sådär.. Min ända livlina för tillfället. Om jag hade orkat så hade jag anmält denna sjukvård för länge sen. Jag har flera diagnoser, de höjer min Venlafaxin och säger till mig: Vänta, Ha tålamod!. FYFAN! Jag hade inte ens tålamod innan jag blev sjuk...

Om jag hade vågat hade jag fan tagit livet av mig bara för att mina nära ska kunna sätta dit alla som haft med mig att göra inom psykiatrin! Om jag hade vetat det, att de läkare jag haft tappar sin legitimation och de andra med och att hela psykiatrin förbättras - då skulle jag göra det, lätt! För alla andra som lider och inte får den hjälp de behöver och förtjänar.

"Man måste vara psykiskt frisk för att orka kämpa sig ur en psykisk sjukdom" - Den hemska sanningen i detta samhälle.

vakna nätter.

Jag är vaken längre och längre ut på nätterna, min hjärna vill inte slappna av, tankar snurrar på högvarv som mest på kvällarna och nätterna. Mina Imovane hjälper inte längre mot min ångest och oro. Jag förstår inte hur allt bara känns värre och värre för varje dag som går, det borde ju ha vänt nu med tanke på att jag har ätit Venlafaxin i 4  veckor, sen dom höjde dosen. Den lär ju ska höjas ännu en gång när jag ska på psyk på tisdag. Jag gruvar mig för att träffa min nya läkare och psykolog.. Jag har haft sådan otrolig otur med de andra. Det är fan inte lätt att vara "ung" och bli tagen på allvar, fast det står i mina journaler att jag har GAD, panikångest, social fobi och depression, + att jag har haft liknande besvär fast mildare för 3 år sedan, men då funkade behandlingen. Jag borde tänka att den kommer fungera nu med, men jag har en känsla av att jag aldrig kommer bli mig själv igen, har inte varit det på snart ett år så.. Nu vill jag bara få bort overklighetskänslorna, det är det absolut värsta med allt det här. Jag kan leva med att allt är skit och man har normal ångest men inte med detta... Jag kräver inte mycket längre.
 
Jag kommer ihåg när jag var ungefär 13-14 år, vilka stora drömmar jag hade! Jag skulle jobba ihop massa pengar sedan ut och resa och upptäcka världen och jobba på olika ställen utomlands, se och upptäcka allt. Sen hitta en kille som skulle ha samma intresse för att resa så vi kunde åka och utforska saker tillsammans. Åka tillbaka till Sverige först när man skulle skaffa barn, eller t.om. vara kvar någonstans i världen. 
 
Den är borta, jag skulle aldrig klara av det där, inte ens att jobba så mycket för att få ihop pengarna till att resa. Jag börjar nästan gråta när jag tänker på det, Min dröm som var så stor! Hur kunde det bli såhär? Jag hade mitt liv planerat och väntade bara på att få sluta skolan så jag kunde börja mitt livs äventyr... Hur kunde allt gå så snett?
 
Min dröm idag - att jag någon dag ska kunna bli självständig igen - få ett liv.