Ensamhet.

Allt känns så bra nu, just nu, i detta ögonblick. Så fort jag känner så vill jag stanna upp och vara kvar i den känslan föralltid.. Det är så svårt att acceptera att det är okej att må bra och känna sig lugn och trygg. Men rädslan av att falla ner på botten igen är stor, men den börjar försvinna mer och mer. Jag är inte längre ensam, jag har världens bästa vid min sida, han ger mig energi till att vilja leva och att orka ta mig till toppen igen, för det är dit jag ska! Vi har varandra nu.

Ensamhet har varit en av de jobbigaste känslorna för oss båda, men nu behöver ingen av oss vara ensam längre, vi båda kan känna trygghet och lugn. Om någon av oss får ångest så finns den andre där, det kan man alltid lita på. Att jag skulle hitta denna underbara kille kunde jag inte tro, och att han är som mig?! Vi förstår varandra så bra att vi nästan kan läsa varandras tankar. Helt sjukt, men om jag vore kille så skulle jag varit Daniel, och om han var tjej så skulle han ha varit mig! Hehe. 
Jag vet att allt låter sjukt, men vi är inte bara nykära, vi är fan soulmates! och så är det, det kan ingen ta ifrån oss. 

Tråkigt nog har jag fått en stalker efter mig, vet inte vem det är men börjar bli less...
När DU läser detta, SNÄLLA sluta stalka mig och sluta bomba mig med konstiga kommentarer.! Ditt liv kommer inte att bli bättre av det, jag lovar. Tack på förhand.


Stå för den man är.

Jag förstår mig inte på folk som trycker ner andra för att kanske må bättre själv. Att skriva elaka kommentarer och vara anonym är löjligt, då vågar man inte stå för sina egna åsikter och då är man inte mycket till människa. Det är inte så jävla lätt att våga visa hur vem man är och hur man har det, men jag har bestämt mig för att jag ska må bra igen och därför måste jag våga visa och erkänna vem jag är, både för mig själv och andra.. Då tycker jag det är riktigt elakt och äckligt att kommentera nedtryckande kommentarer och framförallt att inte våga stå för det man skriver, det är ju ännu mer sjukt. 

Människor kan vara så hemska och själviska, dock tycker jag synd om de människor som måste använda andras brister för att kunna känna sig bättre själv. Det är nog egentligen dem som borde läggas in på psyket. Om det här hade varit förut så hade jag tagit åt mig och känt mig ledsen av vissa kommentarer, men jag tycker inte att dom är värd mina tårar, så jag bestämmer mig för att inte låta någon kunna trycka ner mig igen.. - Jag har varit på botten, och jag ska fan inte dit igen! 

Allt skit som hela tiden skrivs över internet har förstört mångas liv och fått fruktansvärda konsekvenser. Jag själv fattar inte hur man kan vara så jävla elak, och dessutom anonym... Hur fan tänker vissa människor?! Det är och kommer alltid vara mig en gåta.

Make love, not war! 

Derealisation.

Overklighetskänslor är i min uppfattning det värsta man kan uppleva. Allt känns overkligt och annorlunda, som att man är i en dröm, eller en parallel värld. Allting ser främmande ut: man känner inte igen sig själv eller sin egen spegelbild. Omgivningen är skrämmande, röster förvrängda, hela världen snurrar och man fylls av en fruktansvärd panik, tillslut faller man ihop på marken. Allting snurrar fortfarande och funderingar om jaget och ens identitet växlas med en dödslängtan och en känsla av att man måste fly - men det finns ingenstans att ta vägen, ingen plats är trygg, det finns ingen fristad. Alla muskler i kroppen spänns och man drar ihop sig till fosterställning för att skydda sig - men mot vad? Vart kommer denna känsla ifrån? 

Det finns ett fint ord för detta tillstånd, det kallas Derealisation.
"Derealisation är ett förändrat medvetandetillstånd som yttrar sig i att omgivningen eller verkligheten upplevs som overklig." - Wikipedia.
 
Det är en känsla som inga ord kan göra rättvisa, det är något som man måste uppleva för att förstå. Overkligheten blir verklighet för den som är drabbad, det är svårt att skilja på vad som verkligen händer och vad som bara finns i tankarna. Man är rädd för att bli galen eller tappa kontrollen och fysisk smärta blir ett sätt att hålla sig kvar i verkligheten.

Jag har lidit bland annat av detta nog länge och nu har jag bestämt mig för att inte skämmas mer.
JA - Jag har legat på psyket och det är det bland det bästa som har hänt mig. Hade jag inte blivit inlagd att jag inte varit här idag. Där har jag träffat så många nya vänner, härliga personligheter och underbara skötare. Jag är påväg upp igen och inget kan stoppa mig. Nu ska jag inte skämmas mer, folk får tycka vad fan dem vill "Ju mer ni spottar på mig destå snabbare kommer jag att blomma." och jag kommer blomma, en dag!