Vägen till medvetenhet!

Overklighetskänslor är i min uppfattning det värsta man kan uppleva. Allt känns overkligt och annorlunda, som att man är i en dröm, eller en parallel värld. Allting ser främmande ut: man känner inte igen sig själv eller sin egen spegelbild. Omgivningen är skrämmande, röster förvrängda, hela världen snurrar och man fylls av en fruktansvärd panik, tillslut faller man ihop på marken. Allting snurrar fortfarande och funderingar om jaget och ens identitet växlas med en dödslängtan och en känsla av att man måste fly - men det finns ingenstans att ta vägen, ingen plats är trygg, det finns ingen fristad. Alla muskler i kroppen spänns och man drar ihop sig till fosterställning för att skydda sig - men mot vad? Vart kommer denna känsla ifrån? 

Det finns ett fint ord för detta tillstånd, det kallas Derealisation.

 

Det är en känsla som inga ord kan göra rättvisa, det är något som man måste uppleva för att förstå. Overkligheten blir verklighet för den som är drabbad, det är svårt att skilja på vad som verkligen händer och vad som bara finns i tankarna. Man är rädd för att bli galen eller tappa kontrollen och fysisk smärta blir ett sätt att hålla sig kvar i verkligheten.

Jag har lidit bland annat av detta nog länge och nu har jag bestämt mig för att inte skämmas mer.
JA - Jag har legat på psyket och det är det bland det bästa som har hänt mig. Hade jag inte blivit inlagd att jag inte varit här idag. Där har jag träffat så många nya vänner, härliga personligheter och underbara skötare. Jag är påväg upp igen och inget kan stoppa mig. Nu ska jag inte skämmas mer, folk får tycka vad fan dem vill "Ju mer ni spottar på mig destå snabbare kommer jag att blomma." och jag kommer blomma, en dag!