Kärlek på psyket.
Jag är riktigt dålig på att skriva just nu, känns som jag inte har något att skriva om, fast det har jag egentligen. Jag har en riktigt rolig och fin berättelse att skriva om..
Jag låg inne på psyket och jag kände mig riktigt ensam, hade ingen att prata med på avdelningen och kände inte för att ringa och prata med någon heller, så jag låg inne på mitt rum istället, med panikångest. Efter några dagar tog jag mig mod till att gå ut och prata lite med de andra inlagda, där träffade jag två väldigt fina och unika damer. Det fanns ju inte direkt något att göra där inne, men vi satt och drack mängder av kaffe, pratade en massa skit och skrattade mycket, mest åt allt elende. Äntligen hade jag några att prata och dela mina tankar med, även fast en av dem kunde ha varit min mamma och den andre min mormor så hade vi jättemycket gemensamt.
En dag satt det en kille vid matboret som skrev på sin dator. Han började delta i vårt samtal och vi började prata mer och mer. När alla andra hade gått och lagt sig satt vi kvar uppe vid tvn. Vi satt och pratade i flera timmar, då vi märkte hur lika vi var varann. Tillslut kom en vårdare och sa att vi var tvungen att lägga oss och försöka sova. Jag gick in på mitt rum, la mig i sängen och tänkte på Han - tänk om han skulle bli min "räddning".
Hela nästa dag satt vi och pratade, spelade spel och försökte kontrollera vår ångest. Det kom upp i något av våra samtalsämnen att han hade en flickvän. Då rasade allt jag hade byggt upp i mitt huvud, jag tyckte ju om killen, redan efter andra dagen.. Jag tyckte att det var konstigt hur stor plats i mitt huvud han tog, jag kände ju han knappt, jag var förvirrad och irriterad på de känslor jag redan hade fått. - Jag som inte kunde få sånna känslor!, hur skulle jag göra nu?!
Han berättade att han mådde dåligt över hans förhållande, att det gav han ångest och han var nog för feg för att göra slut. Jag sa vad jag tyckte, och det var att göra slut på det som plågade han mest - och det var just hans förhållande. Han ville inte såra henne men han hade fått lika känslor för mig som jag hade fått för han. En kväll såg vi på film i mitt rum, då hände det som vi båda hade längtat efter, vi kysstes. En sådan kemi mellan två personer hade vi aldrig känt förut. Dagen efter var han tvungen att göra slut med sin tjej och vi fick plötsligt inte längre vara på varandras rum tillsammans, (undra om dom har kameror på rummen).
Jag låg inne på psyket och jag kände mig riktigt ensam, hade ingen att prata med på avdelningen och kände inte för att ringa och prata med någon heller, så jag låg inne på mitt rum istället, med panikångest. Efter några dagar tog jag mig mod till att gå ut och prata lite med de andra inlagda, där träffade jag två väldigt fina och unika damer. Det fanns ju inte direkt något att göra där inne, men vi satt och drack mängder av kaffe, pratade en massa skit och skrattade mycket, mest åt allt elende. Äntligen hade jag några att prata och dela mina tankar med, även fast en av dem kunde ha varit min mamma och den andre min mormor så hade vi jättemycket gemensamt.
En dag satt det en kille vid matboret som skrev på sin dator. Han började delta i vårt samtal och vi började prata mer och mer. När alla andra hade gått och lagt sig satt vi kvar uppe vid tvn. Vi satt och pratade i flera timmar, då vi märkte hur lika vi var varann. Tillslut kom en vårdare och sa att vi var tvungen att lägga oss och försöka sova. Jag gick in på mitt rum, la mig i sängen och tänkte på Han - tänk om han skulle bli min "räddning".
Hela nästa dag satt vi och pratade, spelade spel och försökte kontrollera vår ångest. Det kom upp i något av våra samtalsämnen att han hade en flickvän. Då rasade allt jag hade byggt upp i mitt huvud, jag tyckte ju om killen, redan efter andra dagen.. Jag tyckte att det var konstigt hur stor plats i mitt huvud han tog, jag kände ju han knappt, jag var förvirrad och irriterad på de känslor jag redan hade fått. - Jag som inte kunde få sånna känslor!, hur skulle jag göra nu?!
Han berättade att han mådde dåligt över hans förhållande, att det gav han ångest och han var nog för feg för att göra slut. Jag sa vad jag tyckte, och det var att göra slut på det som plågade han mest - och det var just hans förhållande. Han ville inte såra henne men han hade fått lika känslor för mig som jag hade fått för han. En kväll såg vi på film i mitt rum, då hände det som vi båda hade längtat efter, vi kysstes. En sådan kemi mellan två personer hade vi aldrig känt förut. Dagen efter var han tvungen att göra slut med sin tjej och vi fick plötsligt inte längre vara på varandras rum tillsammans, (undra om dom har kameror på rummen).
De som jobbade märkte att det var något mellan oss men de kunde inte sära på oss, vi var som klistrade på varann. Det var så spännande med alla känslor i kroppen, och just det att vi inte fick vara med varann gjorde det ännu mer spännande.
Det är fortfarande spännande, men inte på samma sätt. Nu är vi trygga med varann och jag tycker bara mer och mer om denna kille för varje dag som går. Vi kan sitta i flera timmar och bara prata, vi hjälper varann med att kontrollera ångesten. Vi är så starka tillsammans och jag är så kär. Tänk att det kunde hända mig
Det man aldrig tror kommer hända kan hända, snabbare än du tror <3