Sömn

Jag har sovit i nästan två dagar i sträck nu, vaknat upp kallsvettig och rädd ett antal gånger. Jag är rädd för att sova, mina drömmar är som verklighet och dem suger ur mig all min energi, drömmarna sitter kvar i mitt huvud hela dagen efter och vissa även längre. När ska min hjärna få vila undrar jag. Jag känner mig så otroligt olycklig och nere. Mardrömmarna slutar inte.. vet inte vad jag ska göra åt dem. När jag pratade med min läkare om mina hemska drömmar så skrev han ut någon konstig medicin som är mot psykos. Jag testade iaf den, men fick ännu mer verklighetstroliga hemska jävla drömmar..

Nu har jag tagit några sobril för att få känna mig som människa en sväng idag, jag känner inte av dem, min kropp är immun mot medicin, det jag behöver är terapi, jag behöver prata med någon som lyssnar och försöker förstå.. Den depression jag fått nu igen är inge rolig alls, jag vill ingenting, orkar ingenting och kan inte tänka klart, när jag försöker får jag bara panikångest. Jag kämpar så jävla hårt för att härda ut på dagarna, folk tror att jag mår bra, jag gömmer mig själv och har sådan fruktansvärd panikångest hela jävla dagarna och nu även nere på botten. Mitt självförtroende har även dragits ner igen, och det kommer ta tid innan jag kan bygga upp den, jag måste träna, sola, köpa kläder, smink, hår m.m.. allt snurrar i mitt huvud! Tror jag ska sitta uppe inatt, vågar fan inte sova, jag har gett det många chanser men nu ger jag upp, blir till att vara vaken och fundera på hur och vad jag ska göra åt mig själv, vill verkligen inte ha det såhär. Visst, sömnen är viktig, men när hjärnan inte vilar så är det ingen mening. 

perni..

Terapi.

Allt handlar om att ha ett bra pokerface, jag mår bra, tror de flesta och det är så jag vill att det ska vara också.. Men sanningen om hur mitt tillstånd är inte vad det oftast ser ut att vara. T.ex. nu, jag vill gå och lägga mig och sova, jag ska upp tidigt imorgon och jag är trött.. men! Jag är livrädd för mina mardrömmar(som är överdrivet hemska!), de hemska drömmarna jag hade inatt har gjort att jag inte kunnat göra något på hela dagen idag. Drömmarna blir en sorts verklighet och jag vet ibland inte vad som är verklighet..

Jag vet inte vad som är verkligt eller overkligt? Det låter inte bra i mina öron. Jag har massa frågor och tankar i mitt huvud som jag bara måste få prata om eller i mitt fall blir det till att skriva, det är min "terapi". Det som är negativt är att det inte blir en dialog, jag måste komunicera med mig själv. Fast det gör jag ändå, i mitt huvud. Jag tror att jag håller på att bli knäpp, påriktigt! Mina mörka tankar dominerar och jag känner hur dem mer och mer tar över min personlighet. Vem blir jag då? Vart kommer jag att vara? Faan, jag måste prata med någon, men har ingen, verkligen ingen jag kan göra det med. Jag får fortsätta bråka med mig själv och samtidigt vara rädd för mig, tankarna, som sakta men säkert kommer ta över mig, den jag är, jag, mitt jag! 

Min kontaktperson håller med mig, jag behöver terapi. Han satt upp mig på en lista, en lista?! Är det inte möjligt i dagens Sverige att få den behandlingen man behöver för att kanske kunna bli frisk?! Näärå, jag ska stå på en lista och vänta, samtidigt som jag sakta går under. Tydligen kan det dröja länge innan man får en psykolog, ett år kan det ta.. och det värsta; Tänk om man inte trivs med den personen, ska man då vänta ytterligare ett år?! 


Jag känner hur mitt liv rinner ifrån mig, en gång psykpatient - alltid psykpatient. Med det menar jag att jag förmodligen kommer att vara beroende av dem en lååång tid framöver. Livet blev verkligen inte som jag hade tänkt mig. Just nu har jag hittat ett sätt att att minska min sorg, genom att shoppa... inte bra med andra ord.. Jag behöver hjälp, jag vet! Men.. jag är inte prioriterad som akut på psyk.