Att leva

Är hemma och funderar idag, en sådan jobbig dag, jag borde inte vara ensam men vill inte ha sällskap heller. Det är jag och mina tankar, vad ska hända med mig egentligen? Jag måste rycka upp mig och ta tag i allt som är jobbigt, allt vardagligt är så svårt, t.ex. tvätta.. Tanken på att gå ner till tvättstugan gör så att jag får ont i magen och känner panik. Jag måste få någon slags kraft till att kunna göra sånna saker, jag måste ju kunna ta hand om mig själv och mitt hem.. men det går inte. Idag har jag suttit i sängen och kollat på depremerande dokumentärer hela dagen, att gå och hämta vatten är jobbigt och plågsamt.. 

Jag vill leva! Inte leva på detta sätt, det är inget liv. Jag lever rent fysiskt, men själva jag lever inte, psyket är ett kaos och jag vill bara fly. Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna få ett liv igen. Det ända jag vill är att få kunna leva, leva normalt liv, jag behöver inget mer, bara att kunna få vara glad och skratta någon gång och känna sig trygg och känna ett lugn.. Jag kräver inte mycket, bara ett bättre psykiskt mående. Mina förra drömmar var så höga och många, nu vill jag bara kunna leva ett normalt, lugnt, stabilt liv..

Kämpa och stå ut är det ända jag kan göra...

 

Jag hatar mig!

Jag förstår inte hur mycket en människa kan gråta? Det tar aldrig slut. Jag gråter från morgon till kväll, så fort jag vaknar. Men det är inte ens en frihet att sova, jag bara drömmer massa mardrömmar och sover så otroligt ytligt. Jag har så mycket skuldkänslor, oro och rädsla. Vad händer med mig? Jag trodde förut att det inte kunde bli värre, men tydligen så kan det alltid bli värre. Kroppen håller på att ge upp, det pirrar, sticker och domnar i armar, ansiktet och benen hela tiden, jag är så sjukt svag dessutom - det är jobbigt att skriva på datorn t.om. Det svartnar framför mina ögon och susar i öronen.. 

Min kontaktperson var sjuk hela förra veckan, så jag har inte pratat med han på länge. Får se om han ringer nu i veckan. Jag känner dock att jag inte kan berätta allt för han, då vill han bara lägga in mig, det kommer bli tvångsvård om jag berättar det jag verkligen känner och vill.. 

Tänk att jag misslyckades igen, nu är skolan ett minne blått, jag kommer inte få pengar och kommer inte kunna bo kvar här.. Ännu ett misslyckande, så ovanligt! Jag hatar mig själv så jävla mycket!!!! 

 

Dåligare.

Dålig dag och helg. Jag sitter bara och gråter över allt jag gjort och över mitt bedrövliga liv som jag vill få ett slut på. Jag har svårt att andas och det pirrar och sticker i halva sidan av kroppen, det känns som att jag kommer att få ett krampanfall när som helst. Jag orkar inte mer, vill bara försvinna! 

Jag kan inte gå på skolan imorgon, jag är allt för instabil.. Vad fan ska jag göra? Vem ska jag ringa? Psyk är det sista stället jag vill vända mig till och jag vill inte besvära folk i min närhet.

Jag har tänkt mycket, och jag vill dö. Jag vet att jag har sagt det många gånger men just nu är det värre än någonsin... tabletter hjälper inte alls! Jag vet inte hur jag ska göra bara... helvete!