Ingen lust.

Jag har lessnat, totalt! Jag känner att jag inte orkar mer, all energi går åt på att vara orolig och rädd. Jag orkar inte ta tag i saker längre, jag skiter fullständigt i hur jag ser ut. Jag sminkar mig inte, tvättar inte kläder, så jag har samma kläder på mig varje dag. Jag ser ut som skit, kan inte längre se på mig själv i spegeln, då vill jag bara gråta. Jag städar inte, diskar inte, vattnar inte blommorna så dom är nu vissna... Jag har slutat att äta, matlusten är helt borta. Jag kan inte titta på tv, det ger mig ångest. T.om. musik är svårt. Jag är aldrig glad eller arg, är bara nedstämd och tom. Jag orkar inte vara social, vill ingenting! Jag känner mig misslyckad och besegrad, jag lägger mig - demonerna vinner! Jag bryr mig inte längre.

Hur länge ska jag stå ut? Jag lever endast för andras skull, skulle jag inte haft de nära och kära som bryr sig så skulle jag varit död nu. Så jag kämpar för andras skull, de förstår inte hur svårt det är. Jag känner mig klar, jag har levt mitt liv och jag vill nu gå vidare - men jag kan inte. Jag vill inte göra de som brytt sig så mycket besvikna, jag vill inte vara självisk, dock vill jag ha lite förståelse. Döden är en del av livet, det kanske kommer något bättre efteråt? Men det får man ju aldrig veta, tyvärr..

 

Inläggning?

Jag har verkligen inte mått bra den senaste tiden och min kontaktperson vill att jag ska läggas in, han säger det varje gång vi pratar med varandra. Jag vill väl innerst inne också det men kan inte, har för mycket måsten och jag vill inte misslyckas med skolan, eftersom att jag har misslyckats med allt annat jag har gjort. Nu vill jag visa att jag faktiskt kan lyckas med något och gå klart en utbildning med allt godkänt. Jag ser dock inte ljust på min skolgång, jag känner hur min kropp inte orkar mer. Mitt psykiska mående påverkar hela mig, jag har ingen studielust, jag tycker inte ens att det är roligt att laga mat, ändå pluggar jag till kock? Jag ville bli kock, när jag mådde bättre, så jag antar att det är denna väg jag ska gå. Jag är förvirrad för jag vet inte längre vem jag är, det var så länge sen jag var mig själv så jag har tappat den jag egentligen är. 

Min läkare skrev ut Stesolid idag, det är ohållbart att gå omkring med denna starka ångest hela tiden säger min kontaktperson. Jag håller med han, det här håller inte. Men att sitta ensam i en lägenhet och käka starka lugnande medel hjälper mig inte, jag blir mer deprimerad men det dämpar min stress lite iaf. 

Jag tror det närmar sig slutet för mig.. Jag har en sån olustig känsla av det. Jag går djupare ner i min depression för var dag, får tyngre och tyngre mediciner som dämpar alla känslor och jag blir ett skal, utan någon personlighet, ingen lust eller vilja, jag gräver min egen grav. Jag vill inte mer, gör mig frisk! 

 

Mitt liv

Jag sitter och känner efter hela tiden, på hur jag mår och hur känslorna rusar upp och ner i kroppen. Trycket över bröstet är så hårt och jag känner hur jag snart kommer sluta andas, mina andetag är snabba och korta. Panikångesten kommer och går hela tiden men är ständigt på sin vakt och väntar på rätt tillfälle för att anfalla. Jag är svag i kroppen, ont i varenda muskel pga alla spänningar. Huvudet bankar och magen värker. Denna ständiga oro som finns i kroppen tar kål på mig. Jag blir varm, jag blir kall, jag kallsvättas. Jag kan inte tänka på annat än hur jag mår och hur jag känner mig... Jag blir deprimerad, tänker - vill jag dö?, vill jag kämpa?. Jag är ensam, rädd och misslyckad. Jag tänker på alla måsten, jag blir yr, allt snurrar, jag förlorar kontrollen! Kan inte andas längre. Jag försöker lugna ner mig själv genom tabletter, får äntligen till att sova. Jag vaknar, allt börjar om! 

Jag har tappat allt intresse för omvärlden, inget är roligt, inget är spännande. Allt handlar om att överleva, överleva dagen, en dag i taget. Jag kan inte tänka längre än en dag framåt, jag blir livrädd, jag är livrädd för framtiden. Finns det något hopp för mig? Jag kan ingenting, är inte bra på någonting och är inte intresserad av någonting. Jag vill gömma mig under en sten och få fly bort från mig själv, den största fienden av alla. 

Vad kan få detta elende att försvinna? Måste jag försvinna? Kan jag inte bara få leva?
- Frågor jag vill men inte kan få svar på.

Nu ska jag bedöva mig, godnatt!