Ingen lust.

Jag har lessnat, totalt! Jag känner att jag inte orkar mer, all energi går åt på att vara orolig och rädd. Jag orkar inte ta tag i saker längre, jag skiter fullständigt i hur jag ser ut. Jag sminkar mig inte, tvättar inte kläder, så jag har samma kläder på mig varje dag. Jag ser ut som skit, kan inte längre se på mig själv i spegeln, då vill jag bara gråta. Jag städar inte, diskar inte, vattnar inte blommorna så dom är nu vissna... Jag har slutat att äta, matlusten är helt borta. Jag kan inte titta på tv, det ger mig ångest. T.om. musik är svårt. Jag är aldrig glad eller arg, är bara nedstämd och tom. Jag orkar inte vara social, vill ingenting! Jag känner mig misslyckad och besegrad, jag lägger mig - demonerna vinner! Jag bryr mig inte längre.

Hur länge ska jag stå ut? Jag lever endast för andras skull, skulle jag inte haft de nära och kära som bryr sig så skulle jag varit död nu. Så jag kämpar för andras skull, de förstår inte hur svårt det är. Jag känner mig klar, jag har levt mitt liv och jag vill nu gå vidare - men jag kan inte. Jag vill inte göra de som brytt sig så mycket besvikna, jag vill inte vara självisk, dock vill jag ha lite förståelse. Döden är en del av livet, det kanske kommer något bättre efteråt? Men det får man ju aldrig veta, tyvärr..

 

Kommentarer:

1 Erik:

Jag finns här! När du vill, hur du vill! Är hos dig på 10 minuter!

2 Ly:

Tänker på dig här!! Förstår att det är ett helvete du går igenom, men ge inte upp. Ge aldrig upp! Du känner mig ju inte, men jag lyssnar och är ditt stöd om du vill. Kram

3 Ola Svanström:

Jag kommer själv ihåg den tiden där jag bara levde för andras skull. För att hitta minsta lilla orsak till varför jag inte skulle göra slut på mig själv. Jag hittade den perfekta orsaken till varför jag borde fortsätta kämpa när jag började må bättre.

Den perfekta orsaken till att fortsätta med kampen var den dagen. Att kunna må så bra inombords att det inte gick att föreställa sig. Att äntligen kunna leva istället för att bara överleva. Att allting handlade om att ha hoppet att någon dag få bli av med skiten och må bra, vilket faktiskt hände. Fastän jag aldrig någonsin skulle ha trott det.

Kommentera här: