Mitt liv

Jag sitter och känner efter hela tiden, på hur jag mår och hur känslorna rusar upp och ner i kroppen. Trycket över bröstet är så hårt och jag känner hur jag snart kommer sluta andas, mina andetag är snabba och korta. Panikångesten kommer och går hela tiden men är ständigt på sin vakt och väntar på rätt tillfälle för att anfalla. Jag är svag i kroppen, ont i varenda muskel pga alla spänningar. Huvudet bankar och magen värker. Denna ständiga oro som finns i kroppen tar kål på mig. Jag blir varm, jag blir kall, jag kallsvättas. Jag kan inte tänka på annat än hur jag mår och hur jag känner mig... Jag blir deprimerad, tänker - vill jag dö?, vill jag kämpa?. Jag är ensam, rädd och misslyckad. Jag tänker på alla måsten, jag blir yr, allt snurrar, jag förlorar kontrollen! Kan inte andas längre. Jag försöker lugna ner mig själv genom tabletter, får äntligen till att sova. Jag vaknar, allt börjar om! 

Jag har tappat allt intresse för omvärlden, inget är roligt, inget är spännande. Allt handlar om att överleva, överleva dagen, en dag i taget. Jag kan inte tänka längre än en dag framåt, jag blir livrädd, jag är livrädd för framtiden. Finns det något hopp för mig? Jag kan ingenting, är inte bra på någonting och är inte intresserad av någonting. Jag vill gömma mig under en sten och få fly bort från mig själv, den största fienden av alla. 

Vad kan få detta elende att försvinna? Måste jag försvinna? Kan jag inte bara få leva?
- Frågor jag vill men inte kan få svar på.

Nu ska jag bedöva mig, godnatt! 
 

Kommentarer:

1 Kajsa:

Att hela tiden känna efter hur man mår skulle nog många känna att dom mår dåligt till och från, ont här eller där etc. Det är nog viktigt att aktivera sig vare sig man vill eller inte, även om det inte är kul måste det vara bättre än att sitta och känna efter hur man mår. Hoppas du kan ta dig i väg till skolan för även om du inte gör något eller orkar något så har du något att göra och få annat att tänka på vilket jag tror är viktigt

2 Ola Svanström:

Du ställer nog den svåraste frågan som finns. Vad som kan få eländet att försvinna. Det finns inget enkelt svar utan allting är så personligt.

Jag trodde att jag inte var bra på någonting. Att jag inte kunde någonting. Att jag var värdelös.

När jag började komma ut och träffa människor så påpekade de saker som jag bra på. Saker som jag gjorde. De enda tankarna som kom fram var ju att de bara sade så för att de skulle mått bättre av att säga någonting positivt.

När jag tittar tillbaka på de saker som de sade positiva saker om är de saker som jag enkelt klarade av. Saker som var enkla för mig. Saker som var inget speciellt för mig.

Tankesättet var fel här för att jag bara såg från min sida. De saker jag gjorde var inte lika enkelt för dem. Sakerna var speciella för dem. Saker som de kanske inte klarade av.

Som jag sade förut att skriva så som du gör är en talang som de flesta runt dig inte har. Att våga skriva om ditt mående är en sak som andra kan vara imponerade av. Det kanske är normalt för dig, men det är inte normalt för andra.

Du kan erkänna att du är rädd. Att livet är ett helvete för dig och när du gör detta så finns det hopp om att det skall bli bättre. Det finns så många andra som inte ens skulle kunna tänka på att våga skriva om detta. Även personer utan den rädsla som vi lever med är rädda ibland. Och de är ännu räddare att våga erkänna när detta händer.

Mitt absolut första steg ut ur eländet var att göra det omöjliga. Att erkänna att jag är svag (enorm skillnad att säga att man är svag och att verkligen erkänna detta). Men om man aldrig ser styrkan i att erkänna detta så är det så lätt att fastna där. Jag brukar tänka på att det finns nog inte så många som överlevt det mående jag har haft. Vilken styrka jag måste ha haft inom mig.

Hur många tror du skulle överleva det du kämpat med. Hur många skulle inte ha gett upp långt tidigare. Hur mycket bättre och starkare du måste vara än de flesta andra.

3 Robex Lundgren:

fin bild

Kommentera här: