Förlorad tid.

Tiden rinner ifrån mig, jag förlorar mina bästa år. Det är egentligen nu jag ska resa, uppleva saker, få en massa erfarenheter, finna mig själv och sen hitta stället där jag vill stanna på och bygga upp en karriär. Jag fyller snart 24 år och mitt liv har stått helt still i snart 2 år, största delen har jag varit sjuk, sängliggandes eller inlagd. Jag kan inte bli mig själv ens, jag har ingen aning om vem jag är. Jag är en förvirrad själ, ständigt påverkad av olika läkemedel. Jag borde egentligen ta tag i att sluta med medicinerna men jag vågar inte, då har jag ingen mur runt mig längre som skyddar mig. Jag kommer känna mig blottad och otroligt rädd, skör och känslig.

Men... För att jag ska kunna bli en människa igen så måste jag få bort alla läkemedel. Men jag måste också vara redo för det och hur lång tid det tar vet jag inte, kanske flera år? Jag tror att jag måste hitta en mycket viktig och stark anledning som kan få mig till att ta det första steget. För jag är inte redo nu.. tyvärr..

Åren får helt enkelt bara rinna iväg och jag får se mig själv bli mer och mer sliten, gammal och trött. Synd att man inte får stanna tiden och ta den tid man behöver för att läka utan att förlora så otroligt mycket.

 

Min situation nu.

Att skriva har blivit jobbigt. Jag vill inte skriva, prata eller ens tänka hur jag känner mig, hur jag mår. Men jag ska göra ett försök att beskriva lite om hur min situation är..

Jag är på helspänn hela tiden, varje timme, varje minut. Det är omöjligt att slappna av och försöka koppla bort tankarna och bara vara. Mina tankar går på samma sätt hela tiden, allt handlar om att jag vill skydda mig ifrån allt som kan skada mig eller nå mig på något sätt. Jag har stänkt in alla känslor så gott jag kan, jag är som en robot. Jag vill inte synas, höras eller ens finnas, bara försöka göra det jag måste göra.

Jag kan inte sova på nätterna. Jag har börjat få riktigt svåra panikångestattacker, oftast när jag ska försöka sova. Jag har alltid film på högt ljud för att försöka distrahera mina tankar, men det är så svårt, de är så starka. När jag väl somnar till i någon timme drömmer jag sjukt hemska mardrömmar som sedan förföljer mig hela dagen efter.

Jag äter 6 olika mediciner, som är starka och mycket beroendeframkallande. Visst, en del av dem kan hjälpa mig att fokusera och få ner pulsen, men... jag måste ta mer och mer för att de ska hjälpa. Mediciner är ingen långsiktig hjälp. Jag lever efter mina mediciner, det är dem som får mig att kunna stå och det känns mycket obehagligt. Jag vill ju kunna leva som förr och kunna vara impulsiv och göra saker, men det kan jag inte idag. Alla förändringar, stora som små gör mig mycket förvirrad, rädd och osäker.

Ensamhet. Det är något jag inte kan hantera, jag kan inte hantera mina tankar! Jag kan inte göra något! Jag är rädd, livrädd! Jag skulle behöva någon som sov här varje natt.. Jag klarar verkligen inte av ensamheten! Jag vet faktiskt inte vart jag ska ta vägen, och det blir värre för varje dag. Ensam och rädd, livrädd! Panikångesten är som en demon som finns runt om mig hela tiden och kan när den vill slå till och göra mig galen.

Jag har börjat med hypnosterapi, varit på det en gång, ska dit imorgon igen. Jag får ligga i en speciell fotölj med filt på, ha på mig hörlurar där jag hör min psykologs röst. Hon pratar monotomt, lugnt och fridfullt. Nu ibörjan får jag bara avslappningshypnos. Min kropp svarar på den och blir helt avslappnad, dock mitt psyke är i kaos. Jag kan inte koncentrera mig på det hon säger, jag kan inte slappna av pga av att jag har sånt kontrollbehov över mina tankar. Så det kommer ta tid innan jag kommer våga släppa på kontrollen och bara följa med i det hon säger. Får se imorgon om det går bättre..

 

Hypnos?

Ligger vaken och funderar över skolan. Jag har inte varit där på två veckor nu. Jag försöker att plugga hemma lite, men det går trögt och långsamt och jag är helt ofokuserad, så jag lär mig inte direkt något. Min tanke är att gå dit imorgon, och försöka vara där hela dagen. Jag är nervös och känner mig riktigt obekväm inför det, men jag kan nog inte ha mer ångest där än vad jag har hemma. Nu är det olidligt, jag vet inte hur länge jag klarar av det här. Jag sitter under mina filtar hela dagarna och väntar på att ångesten ska släppa, men det gör den inte. 

En bra sak är iaf att jag har börjat gå till den privata psykologen, dock bara varit där två gånger än, men jag ska dit imorgon också. Hon vill att jag går till henne två gånger i veckan och imorgon ska hon börja med hypnosterapi. Jag har alltid undrat över hur det funkar.. Hon säger att hon har hjälpt många med svår ångest genom det så det är värt att prova. Hon vill också att jag ska på avgiftning från alla mina mediciner, något som skrämmer mig. Vem är jag utan dom? Hon kan inte förstå sig på den såkallade vård jag har fått genom psyk, och alla dessa mycket beroendeframkallande läkemedel jag har, dessutom så höga doser. Hon blir helt chockad när jag berättar om mina mediciner och om hur det har varit.

Frågan är bara.. Är jag redo att ta bort alla mina mediciner, dem som jag ser som mina livlinor och dem som kretsar och bestämmer över mitt liv och mitt måeende? Jag blir rädd av tanken på den avtändning jag skulle få..