Vägen till medvetenhet!

Jag tänker fortsätta leva i min fantasivärld och låssas som att allt är bra, fast jag egentligen känner mig så utnyttjad, blåst och lurad. Han har lindat mig runt sitt lillfinger, jag bara följer och lyder. Jag har inget att säga till om egentligen, det är han som bestämmer när vi ska träffas, om vi ska träffas. Hoppet är ju tyvärr det sista som lämnar människan, och jag kan inte sluta hoppas på att det kommer bli bättre, att han vill ha mig, hela mig och att han verkligen känner något för mig och vill dela med sig av sig själv. Jag vill inte vara en leksak som man kan göra vad man vill med sen slänga den när man är less på den eller när den är trasig.

När jag väl är med han så känner jag mig glad, en känsla som jag inte känt på länge. En glädje som består av en bekräftelse på att jag duger och att få känna mig fin och betydelsefull. Den mörka tomhet i mig fylls ut med glädje, och jag känner mig stark, för stunden, och jag lever för stunden. 

Nu ligger jag i sängen, ensam. Fan vad jag hatar ensamhet!