Konstigt.
Det var långt över ett år sedan jag skrev sista gången..
Nu när jag läser det som jag skrev då kan jag inte inte ens tänka mig att det var jag.
För det första var jag tungt medicinerad av en massa skit, så minnet från den tiden är inte jättebra.
För det andra så kan jag lätt se nu varför jag aldrig blev bättre, mediciner är inte lösningen.
Men när man väl är inne i den djupa mörka dimman så är det totalt omöjligt att kunna se de otroligt destruktiva mönster man lever efter, och faktiskt själv väljer vara kvar i, dock helt omedvetet!
Jag var tydligen tvungen att komma helt ner på botten, nära döden t.om. innan jag kunde se mig själv från ett annat perspektiv. Det var som ett uppvaknande, som att jag hade sovit i 2 år och plötsligt förstod att grunden till min psykiska ohälsa och det helvete jag hade levvt i så länge var något jag själv hade skapat, också omedvetet såklart. Den insikten var stor och jobbig att ta in just då, men mycket lärorik.
Varför?
Felet jag gjorde, och många andra tyvärr gör är att de identifierar sig med en diagnos eller en sjukdom "jag är inte längre en människa, utan en patient". Faktum är att du/jag INTE är sjukdomen eller diagnosen. Men det är en lättare väg att ta om man mår riktigt dåligt, att börja identifiera sig med den. För då blir man omhändertagen, får mediciner, omsorg, medkänsla osv..Det man tyvärr inte ser då är att så fort man har identifierat sig med en sjukdom så har man valt att ha den, och den kommer då att stanna och man ger även all sin makt till den.
Nu när jag läser det som jag skrev då kan jag inte inte ens tänka mig att det var jag.
För det första var jag tungt medicinerad av en massa skit, så minnet från den tiden är inte jättebra.
För det andra så kan jag lätt se nu varför jag aldrig blev bättre, mediciner är inte lösningen.
Men när man väl är inne i den djupa mörka dimman så är det totalt omöjligt att kunna se de otroligt destruktiva mönster man lever efter, och faktiskt själv väljer vara kvar i, dock helt omedvetet!
Jag var tydligen tvungen att komma helt ner på botten, nära döden t.om. innan jag kunde se mig själv från ett annat perspektiv. Det var som ett uppvaknande, som att jag hade sovit i 2 år och plötsligt förstod att grunden till min psykiska ohälsa och det helvete jag hade levvt i så länge var något jag själv hade skapat, också omedvetet såklart. Den insikten var stor och jobbig att ta in just då, men mycket lärorik.
Varför?
Felet jag gjorde, och många andra tyvärr gör är att de identifierar sig med en diagnos eller en sjukdom "jag är inte längre en människa, utan en patient". Faktum är att du/jag INTE är sjukdomen eller diagnosen. Men det är en lättare väg att ta om man mår riktigt dåligt, att börja identifiera sig med den. För då blir man omhändertagen, får mediciner, omsorg, medkänsla osv..Det man tyvärr inte ser då är att så fort man har identifierat sig med en sjukdom så har man valt att ha den, och den kommer då att stanna och man ger även all sin makt till den.
Psykisk sjukdom existerar så länge som du tillåter den att existera!
När du väl kan se mönstret, och förstår att det är inte DU som ständigt t.ex. försvarar din "sjukdom", eller blir arg för att ingen förstår hur jobbigt du har det osv.. Det är "sjukdomen" som talar genom dig. "Sjukdomen" lever igenom dig och vill inte alls bli frisk för då tappar den sin kraft. Du blir fängslad i din egen kropp och huvud och kommer inte ut. Försök förstå då att den negativa rösten i ditt huvud inte är du!!
Du kan bli fri, om du vill! <3
Hur gjorde du för att komma till den insikten.....o hur gjorde du föronsus att komma ur depressionen?