Rädsla.

Idag tog jag första tabletten av min nya medicin, concerta. Jag känner mig lite illamående och konstig, men annars tycker jag inte att jag känner av den något. Det är ju dock en väldigt liten dos jag börjar med så det är väl inte så konstigt.
Jag tänker fortfarande på hur läkaren var mot mig igår och jag har tappat mitt förtroende för honom, jag vet inte riktigt vad som blev sagt igår.. Eftersom han var så velig, ena sekunden fick jag inte börja med den nya medicinen och andra sekunden blev han lugn och sa att jag skulle börja med den och gå på återbesök om två veckor.. Jag är så förvirrad! Funderar på att ringa upp någon och kolla så jag gör rätt nu, och om jag verkligen ska få mitt återbesök och börja trappa upp medicinen... Ja, jag vet att jag är helt knäpp, men i mitt huvud är denna situation hemsk och den gör mig liten och rädd. 

Nääe, jag tror jag ska ringa ändå.. Jag orkar inte sitta och oroa mig hela dagen. Jag vill bara få leva mitt liv och börja göra saker. Just nu sitter jag bara hemma med gardinerna nerdragna och känner mig ensam, men jag är inte ensam.. men det fattar inte min hjärna. Åhh, jag vill bara bli ett barn igen, och slippa allt som har med verkligheten att göra, bara få va! 

Jag känner att jag inte är mig själv, jag har förlorat den som var jag, dvs den personen som var glad och orädd. Att hitta tillbaka till den personen är försent, det vet jag. Men jag vill hitta mitt nya jag, jag känner mig inte hemma någonstans, inte ens i min kropp. Jag är på fel plats. Ja, jag vet att det låter flummigt, och det är det men kan inte förklara det på annat sätt än att jag är fel, på fel plats, i fel kropp. 


Kommentera här: