Man måste dö några gånger innan man kan leva.

Jag måste lära mig gå igen. 
Det är som att vara barn på nytt, jag måste lära mig allt från början. Jag förstår dock inte att det kan ta så här lång tid att få tillbaka sina funktioner igen, det är som att ha blivit förlamad och sedan få börja träna upp sig med hjälp av en sjukgymnast. Tyvärr så har jag inte fått den hjälpen, jag måste träna och försöka på egen hand. För jag står i kö till att få en psykolog som kan hjälpa mig. Jag är i stort behov av att få prata av mig och jag vill veta var ångesten kommer ifrån, jag vill gå till botten och gräva fram det så jag sen kanske kan gå vidare. 

Det var över ett år sen jag kraschade och jag kan än idag inte gå.. Jag får mediciner för att bedöva min ångest och min smärta, men vart leder det? Jo till att bedöva sönder mig, tillslut kommer det inte funka. Jag känner äntligen en levnadskänsla, jag vill leva igen och jag vill kunna sluta med mediciner en dag, behovet är nu och inte om några år.. Jag kan inte vänta så länge, jag har inte den tiden. 

Det går upp och ner, känslorna börjar komma tillbaka och jag blir rädd - tar medicin - blir lite lugnare. Är det så mitt liv ska vara? Det är som att vara missbrukare, jag är livrädd för att bli utan mediciner, det är dem som formar mig till en människa, men inte den människan jag egentligen är, men en människa iaf och det har jag inte varit på länge. 

Varför är psykvården så undanknuffad och dålig? Jag har kämpat så länge för att få den hjälp jag behöver, jag vill inte bedöva mig, jag vill leva! Jag vill kunna göra saker igen... 

 

Kommentera här: