Utbildning.

Hur i hela helvetet kunde jag tro att jag skulle klara av detta? Jag sitter nu i en tom sal, alla är på lunch, jag kan inte gå någonstans.. Panikångesten är så hög så det känns som att jag kommer falla ihop och dö, eller kommer jag tappa kontrollen? Det skulle varit ännu värre. Jag kan inte kontrollera mig själv, jag har tics och muskelryckningar hela tiden, jag kan inte sitta still, måste röra på mig hela tiden för att inte bli tokig. Allt känns overkligt, finns jag? varför sitter jag då här och plågar mig själv? Igår gick det ju så bra, det var första dagen och vi satt bara några stycken i ett litet rum och pratade. Då kunde jag vara mig själv, prata och skratta lite, paniken var under kontroll då. Men nu... Hela kroppen håller på att falla samman och mitt huvud håller på att sprängas. 

Jag måste snart gå, ska träffa en ny läkare, igen... Hoppas hon ger mig något muskelavslappnande innan kroppen ticsar ur totalt. Jag har aldrig haft tics förr, det måste va av medicinerna dom ger mig, nu har jag 6 stycken olika... det är sjukt! Jag är 23 år och har lika många mediciner som en 97åring, om inte mer.. Faanfaaaan, jag vill boort från min kropp och mina tankar! 

Haha, 2 dagar klarade jag av utav denna utbildning som ska va ett år... lite skrattretande är det, för alla utom mig. Jag kommer aldrig att komma tillbaka, jag är borta föralltid. :( Jag lever verkligen i helvetet, så nu vet ni det också, det finns ett helvete, jag hoppas ni slipper komma hit! 

punkt!

 

Kommentarer:

1 Jasmine:

Jag önskar dig värme och allt gott och hoppas att din tillvaro så snart som möjligt känns säkrare. Rädslan för folk och en del av det du beskriver kan jag känna igen mig i.
Kram

Kommentera här: