Kriga eller ge upp?
Min energi är på noll igen. Det går så sjukt mycket upp och ner, snabbt går det också. Idag klarade jag inte av att gå till skolan, jag mådde så fruktansvärt dåligt. Jag blev istället sängliggande med skuldkänslor och ett frustrerande hat mot mig själv för att jag inte klarar av någonting, kände mig totalt värdelös och svag som människa. Jag har jobbat med mig själv och mitt psykiska helvete så länge, varför blir det inte bra?! Varför blir jag aldrig frisk?!
MEN..
Jag måste ändå försöka tänka på hur långt jag ändå kommit. För ett år sedan var jag sängliggandes med konstant panikångest, kunde inte sova, inte duscha, inte äta, inte vara ensam och när jag bara gick utanför ytterdörren föll jag ihop av panikångesten. Jag var som ett barn, allt annat än självständig. Min mamma fick ta hand om mig, hon la ner all sin energi på mig. Hon fick se sin dotter plågas halvt till döds, dag som natt. Min kropp hade aldrig någon ro, inte ens när mamma låg och höll i mig när jag skakade och trodde att jag skulle dö. Jag fick dessutom åka in och ut från psyket hela tiden pga att mamma inte klarade av att ta hand om mig och jag hade så mycket självmordsplaner.
På psyket blir man behandlad som förvaring, de ända människorna man kan prata med är de andra inlagda för personalen verkar inte ha någon kunskap eller erfarenhet av psykisk ohälsa, de är dessutom inne på sitt personalrum 95% av dagar/kvällarna. Man får träffa en läkare en dag, om man har tur, det han gör är att öka och sätta in nya mediciner. (Detta är på det psyket jag var på, säger inte att det är så på alla ställen!)
Det värsta med den tiden är egentligen att vi inte fick någon hjälp. Mamma ringde psyk och olika läkare, sjuksköterskor och psykologer varje dag för att försöka få någon hjälp. Det ända dem gjorde var att ge mig mediciner som gjorde allt 1000 gånger värre, de ökade och ökade dosen på en hemsk medicin... tillslut låg jag bara och skrek i sängen. Mamma pratade med läkaren hemma i byn, han blev så jävla förbannad över hur vi blev behandlad så han ringde patientnämden.. Sedan vände det lite, jag fick iallafall en kontaktperson, en läkare och en utredning för ADHD.
Så om jag tänker tillbaka på de svaga minnen jag har av det.. har jag ju blivit mycket bättre. Nu bor jag t.om. ensam i en lägenhet, kan dock inte alltid sköta det jag ska men ändå. Jag går en utbildning, som jag verkligen hoppas att jag kommer klara av. Jag är inte längre rädd för döden eller för att vara ensam.
En dag kanske jag dessutom kan få må bra. Allt handlar inte om att klara av saker i livet, man måste må bra också och det kan jag dock inte påstå att jag gör... Men en dag kanske jag kan börja leva påriktigt igen.
MEN..
Jag måste ändå försöka tänka på hur långt jag ändå kommit. För ett år sedan var jag sängliggandes med konstant panikångest, kunde inte sova, inte duscha, inte äta, inte vara ensam och när jag bara gick utanför ytterdörren föll jag ihop av panikångesten. Jag var som ett barn, allt annat än självständig. Min mamma fick ta hand om mig, hon la ner all sin energi på mig. Hon fick se sin dotter plågas halvt till döds, dag som natt. Min kropp hade aldrig någon ro, inte ens när mamma låg och höll i mig när jag skakade och trodde att jag skulle dö. Jag fick dessutom åka in och ut från psyket hela tiden pga att mamma inte klarade av att ta hand om mig och jag hade så mycket självmordsplaner.
På psyket blir man behandlad som förvaring, de ända människorna man kan prata med är de andra inlagda för personalen verkar inte ha någon kunskap eller erfarenhet av psykisk ohälsa, de är dessutom inne på sitt personalrum 95% av dagar/kvällarna. Man får träffa en läkare en dag, om man har tur, det han gör är att öka och sätta in nya mediciner. (Detta är på det psyket jag var på, säger inte att det är så på alla ställen!)
Det värsta med den tiden är egentligen att vi inte fick någon hjälp. Mamma ringde psyk och olika läkare, sjuksköterskor och psykologer varje dag för att försöka få någon hjälp. Det ända dem gjorde var att ge mig mediciner som gjorde allt 1000 gånger värre, de ökade och ökade dosen på en hemsk medicin... tillslut låg jag bara och skrek i sängen. Mamma pratade med läkaren hemma i byn, han blev så jävla förbannad över hur vi blev behandlad så han ringde patientnämden.. Sedan vände det lite, jag fick iallafall en kontaktperson, en läkare och en utredning för ADHD.
Så om jag tänker tillbaka på de svaga minnen jag har av det.. har jag ju blivit mycket bättre. Nu bor jag t.om. ensam i en lägenhet, kan dock inte alltid sköta det jag ska men ändå. Jag går en utbildning, som jag verkligen hoppas att jag kommer klara av. Jag är inte längre rädd för döden eller för att vara ensam.
En dag kanske jag dessutom kan få må bra. Allt handlar inte om att klara av saker i livet, man måste må bra också och det kan jag dock inte påstå att jag gör... Men en dag kanske jag kan börja leva påriktigt igen.
Oj, oj..
Du har gått igenom mycket. Men jag är säker på att du en dag kommer se tillbaka o att du kan le och säga: Det var då, nu är jag stark och jag är värdefull! <3
Kram