Vägen till medvetenhet!

Jag har isolerat mig i min lägenhet, inte träffat någon människa sen i söndags, inte städat eller diskat, knappt ätit och jag kan inte sova om nätterna. Jag har konstant ångest, en riktigt kraftig dödsångest. Jag vill bara dö, jag har en sådan otrolig längtan till fridfullhet och att slippa må såhär. Jag tror det ända sättet är döden, då måste jag väl ändå få känna ett inre lugn eller inte känna något alls..

Jag kan nog inte förklara i ord om hur jag känner och hur jag har det inom mig, jag tror ingen skulle kunna förstå, verkligen förstå, och kunna leva sig in i det. Så därför är det egentligen ingen mening att jag ens försöker beskriva om min djupa depression, den kroniska panikångesten jag har och mitt självdestruktiva beteende, där jag skadar mig själv känslomässigt eller fysiskt. Mitt liv är bara så patetiskt, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta..

Jag har nästan alltid haft sådant självskadebeteende som uttrycker sig på många olika sätt, fysiskt och psykiskt. Det är något inom mig som vill skada eller straffa mig hela tiden. Det gör att jag dras till problem - människor jag inte borde vara med, situationer jag inte borde finna mig i, känslor jag inte bör visa, förnedring och underkastelse jag inte borde få.. Vart kommer detta beteende ifrån?!

Jag dras till killar med stora problem, snälla och omtänksamma killar faller mig inte i smaken. Utan det ska vara farliga killar och behandlar mig som skit och utnyttjar mig och trycker ner mig... 

JUST NU
I en "relation" vill man ju gärna få kärlek och respekt, INTE bara i sängen.. Jag får höra "Åh du har sån fin fi**a!", "du är så skön!" osv... I sängen, då får jag känna mig älskad och betydelsefull. MEN direkt efter... då går han till grannen och tar en cigg, han kommer tillbaka, slänger en kommentar: "du har så fet röv!" ... Men jag gillar stora rövar.. Jag går och lagar mat till han, han äter och sedan kollar på sin ipad... 

VAD FAN HÅLLER JAG PÅ MED???!!
Han säger att han har känslor för mig - DOCK får jag det bara bekräftat under samlag, det leder till att jag vill ha det hela tiden, även om det gör ont. Jag får kärlek av den jag gillar. Efteråt känner jag mig smutsig, som en privat hora. Det kan sen gå några dagar innan han vill ses igen, och det han då vill göra kan ni gissa er till... Sist sa han även att han vill ha trekant med en till tjej - han är alltså less på min feta, äckliga kropp?

Sist jag var hos han blev jag så otroligt sårad. Han sa: "Du kunde haft så fin kropp om du inte hade så mycket ärr. Det är så löjligt att skära sig BARA för att man mår dåligt! Det är ju fan bara att ta tag i problemet!"...

Det är inte första gången, utan jag har nästan bara haft relationer där jag bara blir utnyttjad och behandlad som skräp.. Dock är de alltid så underbara i början och jag tror att det kommer bli så igen, och jag bygger upp sånna otroliga känslor.

Var skeptisk denna gång, men han övertalade och bevisade för mig att han menade de han sa och att han menade allvar.. och jag var i himlen... Nu några månader efter är jag i helvetet. Han styr skeppet, han är kaptenen som bestämmer. När han vill ligga får han det, och han är nöjd. När jag pratar om hur jag känner blir han arg. Jag är så jävla arg och ledsen, men ändå gör jag som han säger.

Jag vill bara dö! Ingen kan älska mig! Jag är värdelös!
En skön känsla jag har är att jag känner att döden är nära, snart får jag äntligen vila!