Vägen till medvetenhet!

Jag lägger ner tusentals kronor på skönhetsprodukter i hopp om att jag ska se frisk och bra ut. Det gäller även smink och hårprodukter, jag vet inte hur mycket pengar jag har lagt ner på att köpa bra grejer med kvalitét. När jag väl har energin till att fixa iordning mig tar det flera timmar, jag skulle nog kunna hålla på en hel dag. När grunden väl är klar och jag ska börja med sminkningen blir jag oftast manisk - det måste se perfekt ut! Jag kan komma på med själv, efter en lång tid framför spegeln med att jag beter mig galet, jag tar bort smink, sätter på nytt, gång på gång - det måste verkligen vara perfekt. Det är mitt sätt att försöka övervinna min ångest och depression.. Jag blir dock sällan nöjd med resultatet, det beror nog på att mitt självförtroende är på botten.

Ikväll fick jag en ärlig kommentar: "När man kommer till dig så sitter du bara och ser ut som... jag vet inte vad, och är helt tom i blicken och vill aldrig hitta på något."

Jag fick det bekräftat, jag ser sjuk ut, jag ser ut som jag mår! Det ända lilla jag kan göra något åt - mitt utseende. Jag kan tydligen inte det heller.. Det gjorde så ont, men sanningen svider. "Ibland är en lögn det finaste man har!" Jag som trodde att jag såg lite piggare och bättre ut.... men ser ut som skit ändå, trots alla timmar, energi och pengar jag lägger ner på det.

Att jag bara sitter och inte vill ut bland folk är ju inget jag väljer! Självklart vill ju jag vara rolig att umgås med, orka saker och vara glad. Varför fattar ingen det?! Jag är inte rolig att umgås med just nu, jag är i en otroligt jobbig period som jag knappt orkar med, jag tänker varje dag på om jag ska avsluta allt pga att jag lider så fruktansvärt mycket, varje timme, varje minut. Jag känner ingen motivation, ingen mening. Jag kan inte "rycka upp mig" och ta tag i saker, jag hatar att ingen fattar...

Jag är så ensam i detta helvete! Folk omkring mig vet inte hur nära jag faktiskt är på att avsluta lidandet. Jag får ingen hjälp från psyk och jag har ingen jag kan prata med. Min privata psykolog har inte hört av sig till mig på flera veckor, min kontaktperson ringer aldrig (fast han har sagt att han skulle göra det) och den ända människa som iaf försöker förstå är min mamma, och hon är utomlands, så jag vill inte hålla på att störa på semestern.

Hur kunde det bli såhär? Jag behöver hjälp och stöd, men ingen har varken tid eller lust till det.. Snacka om att jag måste vara den dåligaste människan i världen, eftersom ingen orkar bry sig.