Nu var det dags igen!
Jahapp, då var det dags igen.. avdelning 3b, som jag har sagt att jag aldrig i hela mitt liv kommer att ligga på igen. Jag vet inte hur många gånger jag har legat där nu, jag vill inte! Detta är emot min vilja och mina principer. Man blir behandlad som förvaring, har ingen att prata med, dålig och oerfaren personal som inte borde jobba där, de ser patienterna som saker, behandlar dem som saker, jobbiga saker - ett jobb. Ingen jobbar där för att faktiskt vilja hjälpa, med hjärtat! Ingen... och överläkaren är dum i huvudet och fattar ingenting... JAG VILL INTE!
Men jag blir tvingad... ligga i en sjukhussäng med den äckliga, gula sjukhusfilten och ha panikångest. Det är min erfarenhet av 3b. Man ringer på klockan, det kommer någon efter 15 min (de måste ju dricka upp sitt kaffe), man ligger och gungar i fosterstälning på golvet och nästan skriker på hjälp. Jag vill ha medicin, "jag ska bara hämta sjuksköterskan", en timme senare (helt slut), ringer på klockan igen. Det kommer in en, jag säger samma sak med svag och skakig röst "snääälla, jag behöver min benzo nu". "Ja, jag ska bara säga till sjuksköterskan". Ännu 1 eller 2 timmar går, jag har börjat skada mig själv, men ringer en sista gång på klockan. Med gråt i halsen säger jag, "jag har inte fått min medicin än..". Då hade nattpersonalen kommit, det hade gått hela dagen.. Men jag hade tur sista gången, då var det en sjuksköterska som kom och jag fick tillslut medicin, men då hade hela dagen gått, jag hade gjort illa mig själv och haft sjukt stark panikångest hela dagen.. Jag vill inte va med om det igen!
Men dessutom så har jag bara två val; ta livet av mig eller lägga in mig. På grund av min familj så måste jag läggas in.. Faan, jag vill egentligen bara ha mig själv att tänka på, vad lätt det hade varit då!
Uppföljare av mitt "förhållande"
Allt gick också rakt åt helvete tillslut.. Jag åkte till han (som vanligt) i fredags. Vi hade faktiskt lite kul och mysigt, dock sex 3 gånger under kvällen, men vafan.. Plötsligt vaknade jag upp av att han skrek och ryckte i mig, "DU SKA UT, NU!" Jag var helt borta och fattade ingenting.. Men han skrek något om att han hade kollat igenom min telefon och hittat saker som han missförstod och jag hade inte en chans att ens få min röst hörd, jag skulle bara ut, han ville inte ha en sån vidrig människa i sitt hem. Jag äcklade han så mycket, jag var en hora, sexleksak, ful, fet, värdelös människa som bara borde dö - jag ska spotta på dig grav! Han slängde ut mig fort som fan, jag hann knappt klä på mig. Klockan var 3 på natten, jag fick ringa taxi och stå ute och frysa en halvtimme innan den kom. Jag har nog aldrig i mitt liv blivit så illa behandlad som då! Och då kan jag säga att jag har blivit riktigt illa behandlad i andra förhållande. Men detta tog fan priset!
Det han hade sett var en smskonversation med en killkompis. Jag frågade om han skulle festa dagen efter, för han hade fyllt år. Även så hade jag frågat om han hade concerta, för jag har det som heter methylfenidat, och den mår jag dåligt av, han hade ingen concerta. Jag frågade om han hade amfetamin (som fungerar ungefär likadant som ADHDmedicin), i ren desperation, men han hade ingen.
Nu är jag en pundarhora som han hoppas ska dö, jag är så äcklig och vidrig! Han tänker berätta allt för skolan, för min psykolog (som är hans vän) och för psyk.. Han sa att han skulle förstöra mitt liv så jag hamnar på gatan, där jag hör hemma, tydligen!
Nu terrar han mig med massa sms om att jag bara var bara 1 av 4 tjejer, han skulle skicka bild på en tjejs fitta (efter han hade legat klart). Han skickar kanske 20-30 sms om dagen, där det står så hemska saker att jag inte ens vill skriva det här..
Tack för det!
Men jag blir tvingad... ligga i en sjukhussäng med den äckliga, gula sjukhusfilten och ha panikångest. Det är min erfarenhet av 3b. Man ringer på klockan, det kommer någon efter 15 min (de måste ju dricka upp sitt kaffe), man ligger och gungar i fosterstälning på golvet och nästan skriker på hjälp. Jag vill ha medicin, "jag ska bara hämta sjuksköterskan", en timme senare (helt slut), ringer på klockan igen. Det kommer in en, jag säger samma sak med svag och skakig röst "snääälla, jag behöver min benzo nu". "Ja, jag ska bara säga till sjuksköterskan". Ännu 1 eller 2 timmar går, jag har börjat skada mig själv, men ringer en sista gång på klockan. Med gråt i halsen säger jag, "jag har inte fått min medicin än..". Då hade nattpersonalen kommit, det hade gått hela dagen.. Men jag hade tur sista gången, då var det en sjuksköterska som kom och jag fick tillslut medicin, men då hade hela dagen gått, jag hade gjort illa mig själv och haft sjukt stark panikångest hela dagen.. Jag vill inte va med om det igen!
Men dessutom så har jag bara två val; ta livet av mig eller lägga in mig. På grund av min familj så måste jag läggas in.. Faan, jag vill egentligen bara ha mig själv att tänka på, vad lätt det hade varit då!
Uppföljare av mitt "förhållande"
Allt gick också rakt åt helvete tillslut.. Jag åkte till han (som vanligt) i fredags. Vi hade faktiskt lite kul och mysigt, dock sex 3 gånger under kvällen, men vafan.. Plötsligt vaknade jag upp av att han skrek och ryckte i mig, "DU SKA UT, NU!" Jag var helt borta och fattade ingenting.. Men han skrek något om att han hade kollat igenom min telefon och hittat saker som han missförstod och jag hade inte en chans att ens få min röst hörd, jag skulle bara ut, han ville inte ha en sån vidrig människa i sitt hem. Jag äcklade han så mycket, jag var en hora, sexleksak, ful, fet, värdelös människa som bara borde dö - jag ska spotta på dig grav! Han slängde ut mig fort som fan, jag hann knappt klä på mig. Klockan var 3 på natten, jag fick ringa taxi och stå ute och frysa en halvtimme innan den kom. Jag har nog aldrig i mitt liv blivit så illa behandlad som då! Och då kan jag säga att jag har blivit riktigt illa behandlad i andra förhållande. Men detta tog fan priset!
Det han hade sett var en smskonversation med en killkompis. Jag frågade om han skulle festa dagen efter, för han hade fyllt år. Även så hade jag frågat om han hade concerta, för jag har det som heter methylfenidat, och den mår jag dåligt av, han hade ingen concerta. Jag frågade om han hade amfetamin (som fungerar ungefär likadant som ADHDmedicin), i ren desperation, men han hade ingen.
Nu är jag en pundarhora som han hoppas ska dö, jag är så äcklig och vidrig! Han tänker berätta allt för skolan, för min psykolog (som är hans vän) och för psyk.. Han sa att han skulle förstöra mitt liv så jag hamnar på gatan, där jag hör hemma, tydligen!
Nu terrar han mig med massa sms om att jag bara var bara 1 av 4 tjejer, han skulle skicka bild på en tjejs fitta (efter han hade legat klart). Han skickar kanske 20-30 sms om dagen, där det står så hemska saker att jag inte ens vill skriva det här..
Tack för det!
