Rädsla
Jag känner hur jag sjuker, jag sjunker snabbt ner mot botten och jag kan inte stoppa det, jag orkar inte ens försöka ta mig ovanför ytan, jag är för svag, men om jag inte gör det nu så drunknar jag...
Rädsla. - Ångest.
Jag har varit rädd så länge jag kan minnas, inte för något specifikt utan allmänt rädd och orolig. Jag hade dock perioder då jag hakade upp mig på en specifik rädsla som gjorde mig paranoid och livrädd. När jag var (6-år?) hade jag en period då jag trodde att skolan skulle börja brinna... mina tankar och oro var konstigt nog mest på min mössa, (som jag älskade) att den skulle brinna upp. Jag minns så väl att jag låg och grät på kvällarna i sängen på grund av den där jävla mössan. Jag fattar inte, det måste ju ha varit ett stort fel på mig redan då. När jag var (7år?) hade jag en period då jag inte åt något, pga att jag var så livrädd att jag skulle sätta i halsen och kvävas. Jag var konstant hungrig, men min rädsla tog över mitt liv och jag matvägrade.
Jag oroade mig mycket över framtiden, saker jag inte skulle kunna klara av. Ett exempel är när jag sa till min mamma: "jag kan inte skaffa barn, för jag vet inte vart man köper barnvagnar". Jag hade hela tiden sånna saker att oroa mig över. Det var alltid väldigt märkliga saker jag funderade över. Döden var något som jag var livrädd för redan som barn. Jag funderade mycket över döden och dödsångesten var väldigt stor och plågsam för mig.
Rädsla. - Ångest.
Jag har varit rädd så länge jag kan minnas, inte för något specifikt utan allmänt rädd och orolig. Jag hade dock perioder då jag hakade upp mig på en specifik rädsla som gjorde mig paranoid och livrädd. När jag var (6-år?) hade jag en period då jag trodde att skolan skulle börja brinna... mina tankar och oro var konstigt nog mest på min mössa, (som jag älskade) att den skulle brinna upp. Jag minns så väl att jag låg och grät på kvällarna i sängen på grund av den där jävla mössan. Jag fattar inte, det måste ju ha varit ett stort fel på mig redan då. När jag var (7år?) hade jag en period då jag inte åt något, pga att jag var så livrädd att jag skulle sätta i halsen och kvävas. Jag var konstant hungrig, men min rädsla tog över mitt liv och jag matvägrade.
Jag oroade mig mycket över framtiden, saker jag inte skulle kunna klara av. Ett exempel är när jag sa till min mamma: "jag kan inte skaffa barn, för jag vet inte vart man köper barnvagnar". Jag hade hela tiden sånna saker att oroa mig över. Det var alltid väldigt märkliga saker jag funderade över. Döden var något som jag var livrädd för redan som barn. Jag funderade mycket över döden och dödsångesten var väldigt stor och plågsam för mig.
Denna rädsla förföljer mig än idag. Det är som att jag har ett svart moln över mig hela tiden. Min rädsla och oro förstör mitt liv och jag kan inte göra något för att få bort de svarta molnet. Jag gör istället allt bara värre för mig själv, sätter mig i situationer som jag inte bör vara i...
och varför slutar jag inte med mitt självskadebeteende?!! Mitt hjärta krossas fortfarande gång på gång, jag har inte tid med sånt tjafs, kärlek finns inte! Jag måste hitta mig själv och veta vem jag är och vad jag tycker om egentligen. I helgen när jag var med han blev det exakt samma sak som alltid, jag fick höra att jag var underbar, älskling och att vi älskade när vi hade sex. Direkt efteråt klär han på sig, påväg ut genom dörren, "jag ska gå till en kompis", där stod jag, bara underkläder och förväntade mig lite mys efter allt fint han sa till mig.. Efter ett tag ringer han och frågar om jag vill komma dit, där han är, och dricka kaffe. Jag går dit, dom sitter och spelar tvspel, jag får göra kaffe. Jag var osynlig.
Imorgon ska jag till han igen.. han ville det. Jag har tänkt åka dit, ha sex sen åka hem. Då kanske han förstår?
och varför slutar jag inte med mitt självskadebeteende?!! Mitt hjärta krossas fortfarande gång på gång, jag har inte tid med sånt tjafs, kärlek finns inte! Jag måste hitta mig själv och veta vem jag är och vad jag tycker om egentligen. I helgen när jag var med han blev det exakt samma sak som alltid, jag fick höra att jag var underbar, älskling och att vi älskade när vi hade sex. Direkt efteråt klär han på sig, påväg ut genom dörren, "jag ska gå till en kompis", där stod jag, bara underkläder och förväntade mig lite mys efter allt fint han sa till mig.. Efter ett tag ringer han och frågar om jag vill komma dit, där han är, och dricka kaffe. Jag går dit, dom sitter och spelar tvspel, jag får göra kaffe. Jag var osynlig.
Imorgon ska jag till han igen.. han ville det. Jag har tänkt åka dit, ha sex sen åka hem. Då kanske han förstår?
Styrkekramar!