depressioner och skit

Jag skrev, "jag är sjukskriven för depresson". "Haha, ja vem fan är inte deprimerad!" - tack för den!

Jag undrar om människor verkligen förstår innebörden av en riktig depression, ett sjukdomstillståd. Alla tror de är deprimerade, av olika saker, som att ett förhållande tar slut.. Det är en liten svacka, motgång, kalla det vad ni vill, men det är fan ingen depression!!!!


Tror du att jag vill vara sängbunden eller? Tror du att jag vill vara ett levande lik som bara går runt i sitt eget mörker och inte kan se något annat? Nej, jag vill inte det, men vad fan ska jag göra? Att kliva upp ifrån sängen är som att bestiga ett stort berg, och sen då? Jag har tappat alla intressen för länge sedan, jag försöker sluta med mediciner, ihopp om att jag kanske slipper detta helvete! Jag gör allt jag kan, men jag har ju förfan igen energi!

Dessutom lider jag av Generaliserad ångestsyndrom (GAD). Det är nog det svåraste man kan leva med skulle jag vilja påstå. Jag skulle offra en arm eller ett ben för att bli av med det. Men det skulle ju inte hjälpa? Ingen kan trolla..

ADHD, även en jävla diagnos som gör att mitt liv inte fungerar, har får även ångest av den och att är kaaaaooos i hjärnan...

och ja, panikångest känner de flesta till, det kan vem som helst få och det är sjukt jobbigt och man tror att döden kommer och hämtar en snart, dock efter30-40 min är den borta. - MEN inte för mig, för jag får leva med kronisk panikångest.

Varför i helvete lever jag? Vad fan gör jag för nytta i denna värld. Mitt liv blev verkligen inte som jag hade tänkt mig och jag vet inte hur länge jag kommer orka kämpa, förlåt mamma!! Men kan vi inte åka till Holland, där dom har en klinik som utför dödshjälp för psykiskt sjuka?

Jag vet att jag redan har frågat om vi kan ta kontakt med dem... varför ha kvar ett skal av en människa som inte finns längre. Man tar ju inte med sig de döda hem efter en begravning. Jag har redan dött, det var länge sedan jag "tog mitt sista andetag", nu finns jag under namnet ångest.

 

Kommentarer:

1 Ola Svanström:

Att vara rädd är någonting jag verkligen vet om hur det är (GAD). Alla människor är rädda för någonting, men det är en jäkla skillnad från att hela tiden vara rädd för att bli rädd. Vilket aldrig går att undvika.

Själv har det gått så långt att jag inte alls är rädd på samma sätt längre. Det har blivit så mycket bättre och det går att träna bort.

Jag skulle aldrig ha trott det innan, men att minska den konstanta rädslan till en konstant oro är en enorm skillnad. Jag är inte ens orolig för många saker som jag för något år sedan skulle ha varit livrädd för.

Jag skulle aldrig ha vågat skrivit här för ett och ett halvt år sedan. Aldrig vågat ta chansen.

Svar: vad har du gjort för att få bort det?!Härligt att du mår bra nu iaf! :)
pernillenim

2 Anonym:

Jag vet exakt hur du känner, jag känner likadant. Förutom det med Holland. Vet inte vad mer jag ska säga, men jag finns för dig gumman. Bara att du hör av dig när du vill. Kram Amina

3 ola svanström:

Tänkt länge på hur jag skall svara på hur jag har gjort och sanningen är att det är ett långt och komplicerat svar. Det största är nog mycket med personligheten och baserat på vem man är så är vägen ut annorlunda, men de saker jag har gjort går säkert att kopiera till varierande resultat.

Med så få ord som möjligt så...

Släppa in människor i mitt liv var det första och viktigaste för min del. Att våga öppna upp dörren till mitt hem och släppa in boendestöd varje dag. Att våga prata med dem och kämpa fastän ångesten fanns där. Att inte fastna vid en viss person även om vissa av dem var mycket lättare än andra. Att det kanske inte var så viktigt vad de sade utan vad jag sade. Att jag fick ut de ord som fanns inom mig och skrek att de ville ut. Att ge upp att kämpa själv och att erkänna att jag behöver andra.

Skrivandet har hjälpt mig fruktansvärt mycket och att de jag pratar med också läser det jag skrivit. Att dela med mig med saker jag inte har klarat av att säga högt och sedan få chansen att få andras synpunkter på hur jag ser på saker.

Att erkänna att jag ljugit för mig själv så mycket och att jag inte alls kände mig så bra som jag trodde att jag gjorde.

Att det är helt ok att försöka och komma en liten bit på vägen, men att inte klara av fullt ut från början. Ibland kan det vara ett stort steg att bara titta ut genom dörren och inte våga gå ut.

Största delen handlar om att ändra tankesättet. Det finns några saker jag i första hand kan tänka på just nu.

Jag brukade fråga mig själv om jag ångrade om jag inte gjorde en viss sak. Var svaret ja så blev det lättare att försöka och var svaret nej så lade jag energin på någonting annat.

Jag försökte att satsa på de saker jag visste var bra för mig, även om de var svåra. Att intala mig själv att det här är ett steg i rätt riktning.

Sedan är en av de viktigare sakerna jag försöker minnas när jag ser ner på mig själv att vara stolt över mitt dåliga mående. Att jag har kämpat mot saker andra inte har någon aning om hur fruktansvärt svårt det kan vara och att jag fortfarande lever är ett under. Tänk dig själv och hur mycket lättare det hade varit att klättre mount everest än ditt dåliga mående.

Mount everest har ett tydligt mål vilket gör det så mycket lättare, men när man har det så svårt med psykisk problematik så finns det ingen möjlighet att se målet. Jag trodde aldrig på att det skulle finnas någon vägen ut föut och det fanns nog inte många personer där ute som skulle kunna säga något annat.

Jag vill säga att det finns en väg ut. Den är inte lätt, men när du kommer ut så blir det underbart. Den dåliga erfarnehet jag har haft har faktiskt gjort att jag njuter mer av livet än många andra jag träffar. Kanske mer än någon annan. Så här sitter jag nu och kan hitta någonting bra i det dåliga.

Kommentera här: