Tillbaka på avdelning 3b


Jag har haft permission i 3 dagar, det gick inte så bra, fick inte gjort något vettigt, men skönt med lite frisk luft, efter en vecka inlåst. Men jag var inte redo, jag måste bli stabil innan jag åker hem, annars kan det leda till självmedicinering och självskadande. Jag får nog åka hem om jag vill.. Men jag vågar inte ta risken.

Jag gick med på att lägga in mig igenefter permisen. Byta mediciner, trappa upp vissa och ner andra. Det är kaos i kroppen. Detta är mitt sista försök. Jag står snart inte ut längre, jag kan inte styra över mina onda/hemska tankar, och hoppet om att jag kommer blir frisk minskar för varje dag. Jag vill bara gråta, men inte ens det kan jag.

Hela förra veckan sänkte dem min Lyrica från 400mg/dag till 200mg/dag, det gick ändå ok. Idag fick jag veta att de inte ska trappa ner den något mer, utan jag ska nu gå från 200mg till 0. Nu väntas en torterande avtändning som inte alls är rolig. Jag har inte tagit någon idag, och det känns nu.. Myrkryp från hell, insomnia, konstant panikgångest och rastlöshet i kroppen. Dock är det bara början på detta helvete. Senare kommer också mer ångest- och depression, en riktigt jävlig "influensa", med kallsvettningar, ont i kroppen och helt orkeslös.. m.m
Jag fattar inte varför de inte trappar ner till 100mg och sedan 50mg?..

Jag får helt enkelt ligga i min sjukhussäng och stirra upp i taket..

 

3b, dag 6.

 
Jag har inte sovit en blund inatt, trots olika sömntabletter och lugnande. Jag vet inte vad det är, men jag är sjukt rastlös hela tiden, finner ingen ro. Jag brukar kunna kolla på dokumentärer och filmer, men nu går det inte, allt snurrar i mitt huvud, dessutom har jag myrkryp i benen hela tiden, får dock medicin mot det men den hjälper ytterst lite. Kan ingen forskare komma med någon bra medicin, utan biverkningar vid insättning och utsättning? Eller är det då knark som gäller? Men att bli en hemlös pundare är inte direkt något jag siktar på, men blir så less..'

Jag känner bara att jag vill hem! Sköta allt själv, med mediciner och scheman osv.. Jag hatar att vara här, dock har jag fått en fin vän, som jag hoppas kunna hålla kontakten med. Hon kommer förmodligen få åka hem idag, och det känns förjävligt! Då har jag ingen att prata med, förutom dem som får betalt för att prata med mig. Fast jag måste erkänna att personalen har blivit lite bättre, många nya och en del av de gamla är inte kvar, som tur är!

Det känns verkligen som att jag är på ett dårhus, folk går runt och sjunger, pratar med sig själv. Man vaknar mitt i natten av massa skrik och bråk, många kan inte svenska eller engelska ens... Jag blir äcklad av vissa, kan inte gå in på detaljer men det är något skumt i blickarna.. Jag känner mig inte trygg här för fem öre, man får ju inte ens låsa in sig på sitt rum. Jag väntar bara på att min kontaktperson kommer upp hit, så han kan hjälpa mig, så jag får komma hem. Jag hör inte hemma här, det finns de som mår mycket sämre än mig som borde ha min plats.

Nu har dem t.om. stängt 3a över sommaren, så jag vet inte hur dem ska göra med alla patienter.. Personalen är iaf här idag och kollar runt och lär sig rutinerna och reglerna här. Men det är så förbannat sjukt att de stänger en hel avdelning, vart ska alla sjuka ta vägen? Det lär bli mycket missbruk och självmordsförsök framöver..

Jag vill hem.. En vecka inlåst, sen blir man knäpp, påriktigt!

 

Från inatt..


Sömnlösa nätter med sress, oro, ensamhet, deppig som fan och dessa förbannade myrkryp som jag har i benen, så det går inte ens att ligga still och vila för jag måste röra på benen hela tiden och det ger rastlöshet… Jag har fått hur mycket tabletter som helst, men det hjälper inte något, jag kommer aldrig till ro, varken psykiskt eller fysiskt. Förut har det iaf ett bolltäcke hjälpt (eller så var det bara inbillning..) Jag har lust att sno nyckeln till deras medicinförråd och sno med mig allt som kan göra en lugn i kroppen och huvudet! Jag vill kliva upp kl 8, annars missar jag frukost (och det ska tydligen va viktigt att äta regelbundet och skit, pga mediciner).

Men ja, det blev en sömnlös natt, för nu är det väl inte så stor mening att försöka sova. Vad fan ska jag behöva för sömnmediciner egentligen? Rohypnol skulle säkert inte heller bita på mig. Immun mot alla tabletter, inte bra! Men ska jag förhoppningsvis få träffa min läkare idag, jag håller tummarna att han kommer, han är ju trots allt lite senil.

Skriver senare, min hjärna fungerar inte så bra just nu..