Dag 2, hemma.
Klev just upp ur sängen, kände mig så orolig, har alltid en slags oro i min kropp, kan inte säga vart den sitter eller varför den finns, men den är där hela tiden. Det är ännu en sak jag måste lära mig att hantera och leva med, som allt annat. Synd är ju att jag aldrig kommer bli normal igen, så länge jag äter alla de mediciner som jag har, och kommer aldrig våga sluta med dem heller. Jag hoppas verkligen att de kommer fungera, så jag slipper testa andra, nya mediciner och gå igenom all skit igen.
Idag ska jag verkligen försöka ta mig till gymmet och träna, eller bara cykla, göra något! Jag är rädd, tänk om jag svimmar på löpbandet? Tänk om jag fastnar i solariumet? Jag är så sjukt rädd för det mest konstiga saker som kommer "hända" enligt mig! Synd är ju att det inte finns något speciellt läkemedel mot just rädsla. Jag vet att min rädsla beror på ångest, men det tar all min energi att tänka på saker som kan hända..
Jag saknar iallafall inte psyket längre, bara personer som var inlaggd där. Jag tror jag har hittat vänskap för livet där inne, sånna man kan berätta allt för utan att skämmas, man kan visa hur dåligt man mår och personen vet hur det känns. Man kan vara sig själv helt enkelt! Och det är man verkligen inte van med nu för tiden.
Nu ska jag fortsätta dricka mitt kaffe och peppa mig själv till att gå på gymmet! Synd är att jag alltid sviker mig själv, all min självkänsla, självförtroende och självrespekt är som borta, eller så ligger dem långt inne i mig. Därför är det så svårt att peppa sig själv. :/
<3
Idag ska jag verkligen försöka ta mig till gymmet och träna, eller bara cykla, göra något! Jag är rädd, tänk om jag svimmar på löpbandet? Tänk om jag fastnar i solariumet? Jag är så sjukt rädd för det mest konstiga saker som kommer "hända" enligt mig! Synd är ju att det inte finns något speciellt läkemedel mot just rädsla. Jag vet att min rädsla beror på ångest, men det tar all min energi att tänka på saker som kan hända..
Jag saknar iallafall inte psyket längre, bara personer som var inlaggd där. Jag tror jag har hittat vänskap för livet där inne, sånna man kan berätta allt för utan att skämmas, man kan visa hur dåligt man mår och personen vet hur det känns. Man kan vara sig själv helt enkelt! Och det är man verkligen inte van med nu för tiden.
Nu ska jag fortsätta dricka mitt kaffe och peppa mig själv till att gå på gymmet! Synd är att jag alltid sviker mig själv, all min självkänsla, självförtroende och självrespekt är som borta, eller så ligger dem långt inne i mig. Därför är det så svårt att peppa sig själv. :/
<3