Vägen till medvetenhet!

Jag är vaken längre och längre ut på nätterna, min hjärna vill inte slappna av, tankar snurrar på högvarv som mest på kvällarna och nätterna. Mina Imovane hjälper inte längre mot min ångest och oro. Jag förstår inte hur allt bara känns värre och värre för varje dag som går, det borde ju ha vänt nu med tanke på att jag har ätit Venlafaxin i 4  veckor, sen dom höjde dosen. Den lär ju ska höjas ännu en gång när jag ska på psyk på tisdag. Jag gruvar mig för att träffa min nya läkare och psykolog.. Jag har haft sådan otrolig otur med de andra. Det är fan inte lätt att vara "ung" och bli tagen på allvar, fast det står i mina journaler att jag har GAD, panikångest, social fobi och depression, + att jag har haft liknande besvär fast mildare för 3 år sedan, men då funkade behandlingen. Jag borde tänka att den kommer fungera nu med, men jag har en känsla av att jag aldrig kommer bli mig själv igen, har inte varit det på snart ett år så.. Nu vill jag bara få bort overklighetskänslorna, det är det absolut värsta med allt det här. Jag kan leva med att allt är skit och man har normal ångest men inte med detta... Jag kräver inte mycket längre.

 

Jag kommer ihåg när jag var ungefär 13-14 år, vilka stora drömmar jag hade! Jag skulle jobba ihop massa pengar sedan ut och resa och upptäcka världen och jobba på olika ställen utomlands, se och upptäcka allt. Sen hitta en kille som skulle ha samma intresse för att resa så vi kunde åka och utforska saker tillsammans. Åka tillbaka till Sverige först när man skulle skaffa barn, eller t.om. vara kvar någonstans i världen. 

 

Den är borta, jag skulle aldrig klara av det där, inte ens att jobba så mycket för att få ihop pengarna till att resa. Jag börjar nästan gråta när jag tänker på det, Min dröm som var så stor! Hur kunde det bli såhär? Jag hade mitt liv planerat och väntade bara på att få sluta skolan så jag kunde börja mitt livs äventyr... Hur kunde allt gå så snett?

 

Min dröm idag - att jag någon dag ska kunna bli självständig igen - få ett liv.