Dubbelliv.
Faaan.. allt jag skrev försvann! Får försöka komma ihåg och skriva om allt! Blir så less..
Natten som var var en riktig mardröm. Jag hade insomnia, myrkryp i hela kroppen, rastlöshet, svettningar, värk, frossa, illamående och jag ville bara dö. Jag låg under täcket och filtar med tjocktröja, byxor och sockar i fosterställning och ville bara gråta, kände mig så utelämnad och ensam. Jag hade inställt mig på att det skulle bli illa och jobbigt, men trodde dock att stesolid och imovane skulle hjälpa lite iaf, men det gjorde det inte (trots höga doser). Natten var lång och plågsam med andra ord.
Idag kollade jag om jag hade fått in mitt recept, men såklart hade jag inte det. Jag ringde och ringde, till psyk. Jag fick tillslut tag på min "kontaktperson" och jag berättade hur illa det var, han skulle direkt gå till läkaren, igen. Det visade sig att läkaren hade "glömt" att skicka iväg receptet igår innan hon gick hem, även fast det var bråskande och hon hade hela dagen på sig, och hon gjorde det inte ens idag, om hon inte hade blivit tillsagd igen så skulle hon väl "glömma" det idag med. Men jag fick tillslut mitt recept, efter en vecka och 3 dagars avtändning. Tack så mycket underbara psykiatri!
Psykiatrin och jag har aldrig gått ihop, jag har fått träffat många läkare, psykologer, sjuksköterskor.. m.m.. Jag fick tillslut en läkare som jag till en början tyckte var bra, för han lyssnade på mig och skrev ut det jag ville prova. Efter ett tag har jag märkt att han är besatt av mediciner, han tror att det är lösningen, en blandning av massa olika "rävgift". Han är dessutom maktmissbrukare, han bestämmer och jag lyder, jag får inte ändra något i mina mediciner, inte sänka dosen på någon. Han sa det en gång rakt ut till mig "Det är jag som bestämmer över dina mediciner, du får inte ändra något själv".
När min kontaktperson, som jag hade haft i över ett år, försvann blev jag ensam på min läkarsamtal. Jag är lite rädd för han, han hotade mig en gång med att han inte skulle ge min någon medicin för min ADHD, han skulle inte hjälpa mig med något - det jag hade gjort då var att börja trappa ner en medicin jag mådde dåligt över. Han bestämmer över mitt liv, och han tycker att det är bra och att jag mår bra, han blir sur om jag mår dåligt och t.ex. inte går till skolan. Han har bestämt att jag är frisk och är mycket nöjd över sitt jobb - mediciner är lösningen.
Läkaren frågade mig; "Behöver du verkligen någon kontaktperson att prata med?". Min var ju borta, min lilla trygghet som jag hade som sa att han skulle få fram mig i kön till en psykolog (som jag väntat på i över ett år).
Är mediciner verkligen länken till ett bra liv? Jag tvivlar verkligen på det!
Jag är glad över att ha min privata psykolog, som verkligen bryr sig och vill hjälpa mig. Jag pratade med henne idag och vi planerade att jag ska ta tag i detta, jag ska sluta med mediciner. Det jag ska börja med är att sluta med Lyrica, nedtrappning, en vecka i taget. Hon fattar inte hur jag kan ha fått sån hög dos av ett så beroendeframkallande läkemedel som inte ens hjälper, bara förstör.
Nu lever jag lite ett "dubbelliv". Jag har mina kontakter på psyk och jag har min psykolog som kommer att hjälpa mig att bli frisk, på riktigt! Om det skulle bli så, att jag blir helt medicinfri och mår bra.. Då ska jag bara be hela psykiatrin att dra långt åt helvete!
Förlåt för ett sjukt långt inlägg, men jag behövde skriva av mig lite av min ilska. :)
Natten som var var en riktig mardröm. Jag hade insomnia, myrkryp i hela kroppen, rastlöshet, svettningar, värk, frossa, illamående och jag ville bara dö. Jag låg under täcket och filtar med tjocktröja, byxor och sockar i fosterställning och ville bara gråta, kände mig så utelämnad och ensam. Jag hade inställt mig på att det skulle bli illa och jobbigt, men trodde dock att stesolid och imovane skulle hjälpa lite iaf, men det gjorde det inte (trots höga doser). Natten var lång och plågsam med andra ord.
Idag kollade jag om jag hade fått in mitt recept, men såklart hade jag inte det. Jag ringde och ringde, till psyk. Jag fick tillslut tag på min "kontaktperson" och jag berättade hur illa det var, han skulle direkt gå till läkaren, igen. Det visade sig att läkaren hade "glömt" att skicka iväg receptet igår innan hon gick hem, även fast det var bråskande och hon hade hela dagen på sig, och hon gjorde det inte ens idag, om hon inte hade blivit tillsagd igen så skulle hon väl "glömma" det idag med. Men jag fick tillslut mitt recept, efter en vecka och 3 dagars avtändning. Tack så mycket underbara psykiatri!
Psykiatrin och jag har aldrig gått ihop, jag har fått träffat många läkare, psykologer, sjuksköterskor.. m.m.. Jag fick tillslut en läkare som jag till en början tyckte var bra, för han lyssnade på mig och skrev ut det jag ville prova. Efter ett tag har jag märkt att han är besatt av mediciner, han tror att det är lösningen, en blandning av massa olika "rävgift". Han är dessutom maktmissbrukare, han bestämmer och jag lyder, jag får inte ändra något i mina mediciner, inte sänka dosen på någon. Han sa det en gång rakt ut till mig "Det är jag som bestämmer över dina mediciner, du får inte ändra något själv".
När min kontaktperson, som jag hade haft i över ett år, försvann blev jag ensam på min läkarsamtal. Jag är lite rädd för han, han hotade mig en gång med att han inte skulle ge min någon medicin för min ADHD, han skulle inte hjälpa mig med något - det jag hade gjort då var att börja trappa ner en medicin jag mådde dåligt över. Han bestämmer över mitt liv, och han tycker att det är bra och att jag mår bra, han blir sur om jag mår dåligt och t.ex. inte går till skolan. Han har bestämt att jag är frisk och är mycket nöjd över sitt jobb - mediciner är lösningen.
Läkaren frågade mig; "Behöver du verkligen någon kontaktperson att prata med?". Min var ju borta, min lilla trygghet som jag hade som sa att han skulle få fram mig i kön till en psykolog (som jag väntat på i över ett år).
Är mediciner verkligen länken till ett bra liv? Jag tvivlar verkligen på det!
Jag är glad över att ha min privata psykolog, som verkligen bryr sig och vill hjälpa mig. Jag pratade med henne idag och vi planerade att jag ska ta tag i detta, jag ska sluta med mediciner. Det jag ska börja med är att sluta med Lyrica, nedtrappning, en vecka i taget. Hon fattar inte hur jag kan ha fått sån hög dos av ett så beroendeframkallande läkemedel som inte ens hjälper, bara förstör.
Nu lever jag lite ett "dubbelliv". Jag har mina kontakter på psyk och jag har min psykolog som kommer att hjälpa mig att bli frisk, på riktigt! Om det skulle bli så, att jag blir helt medicinfri och mår bra.. Då ska jag bara be hela psykiatrin att dra långt åt helvete!
Förlåt för ett sjukt långt inlägg, men jag behövde skriva av mig lite av min ilska. :)
En kontaktperson skall du ha om du vill ha en. Det hjälper enormt mycket att ha stöd från någon i närheten. Om det finns någon möjlighet till Vård och Stödsamordnare där du bor så vore det nog också passande.